| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
(ss. enkelt ord numera företrädesvis i nautiskt fackspr. l. därav påvärkat spr.) öst(er) l. östan. — jfr NORD-, SYD-OST.
I. ss. adv.: i l. åt l. mot öster; särsk. i uttr. ost om ngt, öster om ngt, ost på l. vid ngt, österut på l. vid ngt, äv. ost ur ngt, österifrån ur ngt. Rosenfeldt Nav. 28 (1693). Styres Ost, blir vatnet djupare. Montan Segl. 18 (1787). Hon hade byggt sig en .. jordkula .. ost på ön. Dahllöf Storstygg. 43 (1911). Dens. SLucGåv. 66 (1914: ur). SFS 1941, s. 1640 (: om). — särsk.
a) (numera bl. tillf.) i uttr. ost och väst, i riktning från öster till väster l. från väster till öster; i sht förr äv. utan tanke på rörelse: med utsträckning i öst o. väst; jfr II 1. Cours-Tafla, hwilken uthwijsar, .. huru mycket man .. winner rätt Ost och Wäst. Rosenfeldt Nav. 28 (1693). Grafven var murad ost och väst. (Bladh o.) Hornstedt 118 (1783).
b) närmande sig l. övergående i anv. ss. adj. (jfr II 1 c): som befinner sig i öster; östlig; numera bl. ngn gg (i nautiskt fackspr.) ss. predikatsfyllnad, om vind; jfr II 2. Aprilis .. 2 .. bläst, ost. NPetri Alm. 1624, s. 10; jfr II 2. När .. Sohlen är Ost eller Wäst, är Klockan 6. Rosenfeldt Nav. 70 (1693). särsk. (†) i uttr. gå ost, om vind: gå över till ostlig, gå över på ost. Tersmeden Mem. 1: 146 (c. 1780).
II. ss. sbst.
1) om det väderstreck som man har till vänster om sig, då man står vänd med ryggen mot norr: öster; äv. om den del av jorden som från en viss punkt l. ett visst område räknat ligger i detta väderstreck; äv. i fråga om motsvarande förhållanden på himmelssfären; vanl. i prep.-uttr. Palmchron SundhSp. 22 (1642). Vinden (kommer) att vrida sig från sydost genom ost och nord till nordväst. Timberg Meteor. 148 (1908). Försvarskommissionen .. såg farorna (för Sverige) vid ofred i ost, nord och syd. VFl. 1938, s. 54. — särsk.
b) i uttr. rättvisande, äv. sann l. rätt, förr äv. sanna l. rätta ost, östlig riktning som är vinkelrät mot den astronomiska meridianen; väderstreck som befinner sig i denna riktning. Hauswolff Nav. 253 (1756: rätta Ost). Konow (1887: sanna O(st)). PT 1914, nr 180, s. 2. jfr (†): När man .. vore kommen på 49° 20′ Nordl. Lat. .., skulle man böya rätt Ost rättvisande, på en Compas, som (osv.). Montan Segl. 47 (1787); jfr c, I.
c) om det kardinalstreck som på kompassrosen anger väderstrecket öster, betecknat O l. [efter eng. east] E; äv. [jfr mlt. ost ton norden (suden), holl. oost ten noorden (zuiden), t. ost zu nord (süd), ost zum norden (süden)] i uttr. som utgöra benämningar på vissa kompasstreck på ömse sidor om detta kardinalstreck (l. på de väderstreck som dessa kompasstreck beteckna), t. ex. ost till nord (förr äv. norden), betecknat OtN l. EtN, ost till syd (förr äv. syden), betecknat OtS l. EtS; äv. övergående i adverbiell l. adjektivisk anv. (jfr I), t. ex. vinden var ost till nord; jfr NORD II 1 d. Rosenfeldt Nav. 106, Bil. (1693). Nord, Syd, Ost och Vest benämnas kardinalstreck och tecknas med N, S, O och W. Hägg PraktNav. 18 (1900). Delningen mellan N och N t. O i ordning åt höger (benämnes på kompassrosen): Nord en kvart Ost (N 1/4 O)(,) Nord half Ost (N 1/2 O)(,) Nord tre kvart Ost (N 3/4 O). Därs. 19.
2) vind från öster, ostlig vind. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Vinden var full ost. Gosselman SAmer. 61 (1842).
-ALPIN. i sht geogr. o. geol. som tillhör l. utmärker l. har avseende på Östalperna. Ramsay GeolGr. 59 (1909). —
-ASIATISK. som tillhör l. härstammar från l. har samband med l. avseende på Ostasien, östasiatisk. Svenska ostasiatiska kompaniet, benämning på ett 1907 bildat rederibolag i Göteborg, som bedriver fraktfart mellan Sverige o. Ostasien. Palmblad HbGeogr. 1: 208 (1826). —
-FINSK. som tillhör l. härstammar från l. har avseende på östra Finland l. dess invånare; särsk. lant. om nötboskap(sras): som härstammar från östra Finland. Ost-Finska ord-former. Renvall FinSpr. 11 (c. 1819, 1840). Ostfinsk lantras. SvUppslB (1934). —
-FINSKA, r. l. f. om det finska språk (de finska dialekter) som talas i östra Finland, östfinska. Renvall FinSpr. 5 (c. 1819, 1840). —
-FRIS, m.||(ig.). [y. fsv. ostfris (HSH 1: 16 (1527; i pl.)); jfr t. ostfriese] (manlig) invånare i Ostfriesland; i sht i pl. KonvLex. 3: 445 (1863). —
-FRISARE, m. l. r. [jfr -frisisk] lant. nötkreatur av den ostfrisiska nötboskapsrasen. SD(L) 1893, nr 170, s. 10. —
-FRISISK. (-frijsch 1562. -frisisk (-fries-) 1753 osv.) [jfr t. ostfriesisch, lt. oostfreesk] som tillhör l. härstammar från l. har avseende på Ostfriesland l. ostfriserna; särsk. lant. om djurras: som härstammar från Ostfriesland; äv. om djur: som tillhör dylik ras. Det Ostfrisiska Hofvet. Celsius G1 2: 336 (1753). Ostfrisisk boskap. Juhlin-Dannfelt 300 (1886). särsk. (†) i uttr. de ostfrisiske, ostfriserna. HSH 9: 53 (1562). —
-GÅENDE, p. adj. som går öster ut; särsk. om tåg l. fartyg o. d. Silfverstolpe Boleslawski o. Woodward PolskRytt. 177 (1933). —
-INDIAN. (†) invånare i Ostindien l. Indiska arkipelagen; anträffat bl. i pl. Stiernman Com. 1: 917 (1625). Kalm Resa 1: 431 (1753). —
-INDIANISK. (-isch 1627—1633. -isk 1625—1626) (†) ostindisk. Stiernman Com. 1: 917 (1625). RP 3: 110 (1633). —
-INDISK, se d. o. —
-KANT, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1479). (ngts) östra kant; öster; äv. i uttr. på ostkanten, i öster, gå (över) på ostkanten, om vind: gå över till östlig, gå över på ost. Montan Segl. 83 (1787). På ostkanten öppnade sig havsfjärdens fria horisont. Siwertz Förtr. 148 (1945). GHT 1950, nr 43, s. 8 (: gick .. över på ostkanten). —
Ssgr: ostkust-bana. särsk. i sg. best., ss. benämning på den järnväg som förbinder Gävle med Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall o. Härnösand (byggd 1916—1927). D’ailly BeräknTrafikOstkustb. 1 (1900).
-fiske. —
-MONSUN. om nordostmonsun (under dess senare skede). Rubenson Meteor. 124 (1880). NoK 73: 120 (1927). —
-NORDAN. (†) nordost; ss. enkelt ord anträffat bl. i bet.: nordostvind. Rudbeck Bref 387 (1702).
-NORDOST3~02, äv. 104. (i sht förr äv. skrivet ost nord ost l. ost nordost) [jfr mlt. ōstnortōst, holl. oostnoordoost(en), t. ostnordost]
I. adv.: i l. åt ostnordost (i bet. II 1); särsk. i uttr. ostnordost om l. (i)från, förr äv. av ngt, åt ostnordost från ngt; äv. (ss. predikatsfyllnad) övergående i adjektivisk anv., om vind(riktning): ostnordostlig; jfr II 2. Månsson Siöb. 56 (1644: ifrån). Därs. 71 (: aff). D(en) 18 (nov.) war winden ostnordost hela dagen. KKD 10: 186 (1711). Almqvist Törnr. 1: 7 (1839: om).
II. sbst.
1) om (kompasstreck för) väderstrecket mellan ost o. nordost, betecknat ONO (l. ENE). Rosenfeldt Nav. 9 (1693; om kompasstreck). jfr (†): Thet ene Inlopet (till hamnen) .. strecker sigh in een Ost-nordhost. Månsson Siöb. 3 (1644).
2) vind från ostnordost (i bet. 1). POlai Alm. 1585, s. B 13 b; jfr I. Palmchron SundhSp. 18 (1642).
Ssgr (till -nordost I o. II 1): ostnordost-vart, adv. i sht sjöt. åt ostnordost (se d. o. II 1). Montan Segl. 47 (1787).
-NORDOSTLIG3~020, äv. 1040. [avledn. av -nordost] som vetter åt l. är riktad mot l. ligger i ostnordost; om vind: som kommer från ostnordost. Montan Segl. 82 (1787). —
-PREUSSARE, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 m. l. r. [jfr t. ostpreusse]
1) (manlig) invånare i Ostpreussen.
-PREUSSISK. [jfr t. ostpreussisch] som tillhör l. härstammar från l. har avseende på Ostpreussen; särsk. om djurras: som härstammar från Ostpreussen; äv. om djur: som tillhör dylik ras. Wrangel HbHästv. 1206 (1886). —
-PÅ4~1, adv. österut, i öster. Här ostpå. Löfström (1941; boktitel). —
-STRECK. streck l. linje (på kompass l. karta) som utmärker riktningen mot öster; äv. allmännare, om riktningen mot öster. Rosenfeldt Nav. 12 (1693; allmännare). —
-SUNNAN. (†) sydost; anträffat bl. i uttr. ifrån ostsunnan, från sydost. Topelius Vint. II. 1: 310 (1881; arkaiserande). —
-SYDOST3~02, äv. 104, förr äv. -SÖDOST. (i sht förr äv. skrivet ost sydost) [jfr mlt. ōstsūtōst, holl. oostzuidoost(en) (mnl. oostsuutoost), t. ostsüdost]
I. adv.: i l. åt ostsydost (i bet. II 1); särsk. i uttr. ostsydost om l. (i)från ngt, åt ostsydost från ngt; äv. (ss. predikatsfyllnad) övergående i adjektivisk anv., om vind(riktning): ostsydostlig; jfr II 2. Rosenfeldt Nav. 88 (1693).
II. sbst.
1) om (kompasstreck för) väderstrecket mellan ost o. sydost, betecknat OSO (l. ESE). Rosenfeldt Nav. 9 (1693; om kompasstreck). I ostsydost står en låg molnbank. TurÅ 1942, s. 306.
-SÖDER. (†) sydost.
II. sbst.; anträffat bl. i uttr. i ostsöder, i sydost. Rudbeck Atl. 1: 660 (1679). Därs. 2: 475 (1689). —
-VART3~2 l. 4~1, förr äv. -VARTS (o`stvarts Weste, òsstvárrts Dalin) l. -VÄRTS (o`stvärts Weste), adv. (-vard 1731. -vart (-dt) 1787 osv. -varts 1805—1925. -värts 1807) [jfr lt. oostwards (mlt. ōstwart), holl. oostwaarts (mnl. oostwaert), t. ostwärts, ävensom eng. eastward(s); se för övr. bordvarts, lovart] i sht sjöt. åt l. mot öster, öster ut; äv.: öster (om ngt). Triewald Konst. 69 (i handl. fr. 1731). Det ostvart om farleden belägna grundet. 1NJA 1874, s. 447. —
-VIND. [jfr t. ostwind] (numera mindre br.) vind från öster, ostlig vind. Nordforss (1805). Östergren (1934). —
-VÄST, r. l. m. (mera tillf.) i uttr. i ostväst, i riktning från öster till väster, i östväst. Högberg JesuBr. 1: 59 (1915). —
-VÄSTLIG. om riktning o. d.: som går från öster till väster, östvästlig; ss. adv.: i dylik riktning. Ilmoni Sjukd. 3: 491 (1853; ss. adv.). Timberg Meteor. 136 (1908). —
-VÄST-LINJE. (tänkt) linje i riktningen öster o. väster. Wrangel SvFlBok 443 (1898). Anm. I sht förr användes i samma bet. äv. ssgrna ost och väst-linje, ost och väst-streck. Rosenfeldt Nav. 16, 17 (1693). —
-ÄNDA, r. l. f., äv. -ÄNDE, r. l. m. (mera tillf.) om den östra ändan (av ngt), östända. Rosenfeldt Nav. 98 (1693).
Spalt O 1486 band 19, 1951