Publicerad 1951   Lämna synpunkter
OSTAN ωs3tan2, adv. o. sbst.; ss. sbst. r. l. m., best. =.
Ordformer
(onstan 1592 (sannol. skrivfel). ostan 1585 osv.)
Etymologi
[y. fsv. ostan (i ssgn ostantil, östantill (HLG 3: 68 (1523))); sidoform till ÖSTAN, uppkommen gm inflytande från mlt. ōsten, lt. o. holl. oosten, t. osten (se OSTEN, sbst.2), o. OST, adv. o. sbst.3]
östan.
I. (numera i sht i nautiskt fackspr. l. därav påvärkat spr.) ss. adv.; i uttr. ostan om, förr äv. för ngt, öster om ngt. VadstÄTb. 154 (1592: för). Ostan om fyrbåken. Östergren (1934).
II. ss. sbst.
1) (†) = OST, adv. o. sbst.3 II 1 c; anträffat bl. övergående i adverbiell anv. Ifrån Kyrckslätt .. till Esbo nordost till Ostan (är avståndet) 1 3/4 m(il). FinKyrkohSP 2: 136 (c. 1690).
2) vind från öster, ostlig vind; jfr OST, adv. o. sbst.3 II 2. Förste quarteret .., kan och wel draga sigh til sniö eller glopweder. Südost, Südwest, och Ostan. POlai Alm. 1585, s. B 14 a; jfr I. Ahrenberg Hih. 1 (1889). Den friska ostan. Siwertz Dun 137 (1922). jfr NORD-, SYD-OSTAN.
III. [specialanv. av I, II] ss. förled i ssgr.
1) för att beteckna riktning från öster; se OSTAN-NORDAN, -STORM, -VIND, -VÄDER.
2) allmännare, för att beteckna väderstrecket öster; se OSTAN-(I)FRÅN.
Ssgr (i allm. till III 1): (III 2) OSTAN-FRÅN l. -IFRÅN, adv. (i sht inautiskt fackspr. l. därav påvärkat spr.) österifrån. Östergren (1934). —
-NORDAN. (†) nordostlig vind. POlai Alm. 1585, s. B 9 b. —
-STORM. jfr -vind. Ahlman Hav 119 (1916). —
-VIND. vind från öster, ostlig vind. Strömmen och ostanvinden hade fört isen långt ut till hafs. Ahrenberg Öst. 146 (1890). —
-VÄDER. [östsv. dial. ostanväder] (†) = -vind. Schwartz Alm. 1648, Progn. s. B 2 a.

 

Spalt O 1494 band 19, 1951

Webbansvarig