| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) om levande varelse, i sht person: som icke tycker om sällskap; som vill vara ensam; äv.: som icke trivs i sällskap o. som därför sprider otrevnad omkring sig; stundom närmande sig bet.: trumpen, butter, otrevlig; äv. om dylik persons uppförande (jfr 2). Sällskap är ej tröst / För osällskapligt folk. Hagberg Shaksp. 6: 93 (1849). Ett osällskapligt, ondlynnadt djur, som går ensamt i skogen. Strindberg TrOtr. 2: 58 (1890). Alving IslSag. 1: 182 (1935).
2) (tillf.) med sakligt huvudord: som icke passar i sällskap; som är till men för sällskaplig trevnad. Hasselroth Campe 227 (1794). Schack och andra osällskapliga spel. Hagdahl Fråga 174 (1883).
Avledn.: osällskaplighet, r. l. f. till 1. SvLittFT 1835, sp. 728. Butter osällskaplighet. Werin Brontë Blåst 77 (1927).
Spalt O 1543 band 19, 1951