Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OT- ω1t- l. ωt1-, äv. å1t- l. ot1-, l. (vid biton på ssgns andra stavelse) ωt- osv., o. OTO- ω1tω- l. ωt1ω- osv., l. -to- l. -tå-, äv. (i ssg vars tredje stavelse är obetonad) ωtω1– osv.
förled i ett stort antal ssgr betecknande ngt som har samband med örat l. dess sjukdomar.
-HEMATOM, äv. -HÄMATOM—004 l. —104. (äv. skrivet otem-) öronblodsvulst. NF (1888). LbKir. 2: 121 (1922). —
-IATRI -iatri4 l. —104, r.; best. -en l. -n. [senare ssgsleden av gr. ἰατρεία, botande (jfr psykiatri)] gren av medicinen som sysslar med örats sjukdomar; jfr oto-logi. KonvLex. (1863). Hygiea 1924, s. 658. —
-IATRIKER -ia4triker, äv. —0302, m.||(ig.); best. -n; pl. = l. -iatrici -ia4trisi, äv. —0302. [jfr ot-iatri] läkare l. vetenskapsman som har örats sjukdomar ss. specialitet. Hygiea 1893, 1: 445. —
-IATRISK -ia4trisk, adj. [jfr med avs. på senare ssgsleden gr. ἰατρικός, som hör till läkekonsten] adj. till ot-iatri (o. ot-iatriker). Dalin (1871). Otiatriska och psykiatriska poliklinikerna. SFS 1937, s. 1126.
B: OTO-GEN -ge4n l. -je4n, adj. [med samma efterled som i hetero-gen, homo-gen] härrörande från örat l. ngn öronsjukdom. Hygiea 1905, s. 1182. Otogen meningit. Därs. 1924, s. 666. —
-LARYNGOLOGI—01004 l. —10104. gren av medicinen som sysslar med örat, näsan o. halsen (struphuvudet) o. deras sjukdomar. 2NF 20: 1085 (1914). —
-LARYNGOLOGISK—01040 l. —10040. adj. till oto-laryngologi (o. oto-laryngolog). En oto-laryngologisk klinik. BtRiksdP 1901, 8Hufvudtit. s. 45. —
-LIT -li4t, r.; best. -en; pl. -er. [senare ssgsleden av gr. λίϑος, sten (se lito-)] med., zool. statolit, ”hörselsten”, ”öronsten”. Lovén ÅrsbVetA 1840 —42, s. 158. —
-LOGI—04. gren av medicinen som sysslar med örat o. dess sjukdomar; läran om örat o. dess sjukdomar; jfr ot-iatri. Gynther ConvHlex. (1847). SvStatskal. 1932, s. 641. —
-SKLEROS—04. öronsjukdom som yttrar sig i en tidigt börjande, långsamt försiggående försämring av hörseln. Hygiea 1911, s. 204. —
-SKOP—4. om vissa instrument för undersökning av örats inre; särsk. om ett optiskt instrument för undersökning av hörselgången o. trumhinnan. Ekbohrn (1868). LbKir. 2: 117 (1922). —
-SKOPERA—040, i Sveal. äv. —032, -ing. [avledn. av oto-skop] undersöka (örats inre) medelst otoskop. LbKir. 2: 122 (1922). —
-SKOPISK—40, adj. [till oto-skop] om undersökning o. d.: som sker medelst otoskop. Hygiea 1895, 1: 645.
Spalt O 1548 band 19, 1951