| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OSÖKT ω3~sø2kt, p. adj. -are; n. o. adv. =.
b) (†) ss. adv.: utan letande (jfr c β). Ey war Hans Sinne så (som mång gång osökt fins) / At Wänskaps rena lijn på falskheets Tenen spins. Lucidor (SVS) 271 (1672).
c) (fullt br.) som icke gör intryck av att vara sökt; som värkar naturlig l. självfallen; som erbjuder sig själv; icke krystad; stundom övergående i bet.: utmärkt lämplig, mycket passande. Han fick en osökt anledning att säga henne en komplimang. Dalin (1855). Osökta häntydningar. De Geer Minn. 2: 140 (1892). (Jag) kan icke finna något osöktare namn på (novellen). Hallström Händ. 70 (1927). Ett osökt tillfälle att ge uttryck åt vårt folks tacksamhet. SvD(B) 1943, nr 122, s. 4. särsk.
α) övergående i bet.: okonstlad, naturlig (hos ngn). Atterbom Minn. 636 (1819). Den hulda doriska qvinnans osökta älsklighet. Rydberg RomD 109 (1874, 1877). Gästfriheten (i hemmet) var lika osökt som enkel. 3SAH 4: 19 (1889). PT 1900, nr 4, s. 2.
β) ss. adv. (jfr b): på ett naturligt l. självfallet sätt; utan att det värkar sökt l. krystat; stundom närmande sig bet.: påfallande, i hög grad. Crusenstolpe Mor. 5: 364 (1843). (I sin betraktelse) kommer .. (biskopen) osökt in på en erinran om Upsala möte. VL 1893, nr 55, s. 2. (Barnets) runda kroppshydda påminner osökt om en frodig smågris. Forsslund Djur 242 (1900). VFl. 1933, s. 36.
γ) (i skriftspr.) i utvidgad anv., om person; särsk.: okonstlad, enkel, naturlig. (Nicander) kunde .. vara fullkomligt enkel och osökt. 3SAH 7: 64 (1892). BonnierLittH 4: 170 (1930).
Spalt O 1546 band 19, 1951