| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) brist på vana l. övning, bristande vana l. övning; äv.: oerfarenhet; numera i sht åtföljt av prep. vid l. en inf. med att. Lind (1738). Schönberg ÅmVetA 1796, s. 31. Svenska språkets ovana vid sann, komisk styl. SvLitTidn. 1813, sp. 96. De fleste Lärares ovana att .. undervisa (i modersmålet). BerRevElLärov. 1824, s. 51. Med sin ovana vid att tänka .. ältade .. de frågan av och an. Hallström Händ. 223 (1927). Det är bara ovanan, damen. Hammenhög (1938; boktitel). särsk.
a) (†) i uttr. av ovana, på grund av bristande vana; äv.: emedan man icke är van vid ifrågavarande sak o. d. Sahlstedt (1773). Att se frodiga Tatarer yfvas i sina chalater (dvs. ett slags praktfulla dräkter) .., sådant var åter af ovana en smula pikant. Castrén Res. 2: 25 (1845). Det skedde af ovana. Ahlman (1872).
b) (†) i uttr. gå l. komma uti en l. någon ovana, om förordning l. påbud o. d.: småningom upphöra att tillämpas l. åtlydas. Såsom detta (förbud mot skogsskövling) nu till en deel är gånget vtj en owahna och icke stort meera tages j acht. RARP 3: 255 (1642). Därs. 4: 243 (1649).
2) dålig l. elak l. ful vana; oskick, osed; jfr o- 2. LPetri 2Post. 218 b (1555). Adelns ovana att eftersträfva endast de beqvämligaste och mest lysande och lönande platserna. Fryxell Ber. 6: 127 (1833). Gamla inbitna ovanor. Stjernstedt Minnesbl. 197 (1912). Egentligen är det en ovana att skala den råa frukten, innan man äter den. Bolin VFöda 127 (1933). särsk. i fråga om djur; förr äv. i uttr. av ovana. ÅngermDomb. 1647, s. 101. Biskopen Humbles 3 par oxar .. (hade) af ovana sprungit öfver gierdesg(årde)n .. in uti .. (Måns Olssons) åckerlycka. VRP 10/12 1733. Under rykten skall karlen undvika allt, hvarigenom hästen kan få ovanor. Spak HbFältartill. 92 (1873).
Ssg (till 2 slutet, †): ovan- l. ovana-full. (ovan- 1643. ovana- 1610) om djur: som har ovanor, okynnig; okynnes-. Owanafulla swijn. GullbgDomb. 8/3 1610. Samma Häst .. war heel owanfull. Därs. 18/9 1643. —
OVANDELBAR. [jfr t. unwandelbar] (†) oföränderlig; oförgänglig. HSH 5: 79 (1641). Jag (har) .. befunnits .. vara .. af ovandelbar trohet. HH XXXII. 1: 155 (1782). Bremer NVerld. 1: 206 (1853). —
OVANDRAD, p. adj. (†) om land l. område: icke (förut) genomvandrad l. besökt; om väg o. d.: icke (förut) befaren. Skulle väl någon vara bättre till en resa i Natural-Historien genom så många ovandrade länder i detta vidsträkta Riket, än en infödd Ryss. JPFalck (1766) hos Linné Bref I. 6: 61. Murberg FörslSAOB (1791). —
OVANLIG3~20 (ova´nlig Weste), adj.; adv. = (†, Lucidor (SVS) 310 (1673), Spegel Dagb. 25 (1680)), -a (†, Spegel Dagb. 111 (1680), Serenius (1741)), -en (†, Sylvius Curtius 447 (1682), Castrén Res. 1: 222 (1852)), -t. (ovan- (-aa-, -hu-) 1521 osv. ovane- 1757. owån- 1596. vwan- 1541. -leg 1521. -lig(h) 1524 osv. -lig(h)it (-liget), n. 1536—1749) [fsv. ovanliker]
1) som icke är vanlig, som sällan förekommer l. anträffas l. sker l. göres l. tillämpas; sällsynt. En växt som är ovanlig i våra trakter. Psalt. A 2 b (öv. 1536). Wi äre benägne til at bese thet som är owanligt och sälsynt, thet är sådant som icke ofta sker. Spegel Pass. 3 (c. 1680). Det var icke ovanligt, att de dygdigaste från alla länder .. infunno sig vid Therapeuternas stamhåll. Agardh ThSkr. 1: 43 (1843, 1855). Bodbetjenten, som lydde det icke ovanliga namnet Andersson. Strindberg RödaR 18 (1879). Vad .. (Rydberg på 1860-talet) framför allt gallrar undan, är ovanliga och svårförstådda ord. Holm Rydbg 19 (1918). StKokb. 9 (1940). särsk.
a) om person: som icke är lik de flesta; särsk.: som överträffar l. är överlägsen de flesta, enastående, utomordentlig; jfr 2. Han var en ovanlig människa, begåvning, stilist. Lefrén Förel. 3: 38 (1817). (En nåd) Som är en glädje för mitt hjerta att bevisa en af mina ovanligaste skalder. Sätherberg Dikt. 2: 215 (1846, 1863; om Bellman). (Hustrun) var såtillvida en ovanlig mänska, som hon tog lärdom av erfarenheten. Hellström Malmros 192 (1931).
b) övergående i bet.: egendomlig, märkvärdig, påfallande, besynnerlig. Öffua sich j galet frotzerij epter owanligit sett. SalWijsh. 14: 23 (öv. 1536; Apokr. 1921: med sällsamma bruk). Lijkwel war thenna olykkan (dvs. fartygets förlisning) hwarken it så owaanligit omen som månge utropade (osv.). Spegel Dagb. 15 (1680). Ändtligen repade Amalia mod och sade med en ovanlig röst: Hvad tycker du om min fästman? Knorring Cous. 1: 30 (1834). Hon var .., ovanligt nog, artig mot de damer, som talrikt uppvaktade henne. Tegnér SvBild. 152 (1896).
c) (†) om tull, pålaga, skatt o. dyl. l. om bestämmelse o. d.: som icke på förhand varit beräknad l. bestämd; extraordinarie, extra; ny; äv.: som man icke från början behövt taga hänsyn till i sina beräkningar o. d., opåräknad. Med nya aalegninga Ciise (dvs. accis) oc andra owanlega oc oplikteliga tunga. G1R 1: 27 (1521). RARP 2: 221 (1636). Om England belade det Svenska jernet med någon ovanlig tull, skulle räntan för lån på jern nedsättas till 4 procent. Malmström Hist. 2: 204 (1863).
d) (†) som man icke är van vid, som är l. förefaller främmande. Att vidröras af en ovanlig hand skulle göra mig rakt tokig. Callerholm Stowe 201 (1852).
e) (†) ss. adv.: mot det vanliga l. det normala, mot det man kunde ha väntat, oväntat, oförmodat. Så kommer Gud nådeliga, oförmodeliga, och ovahnliga at gifva embete och heder; när man sielf intet fiker ther effter. Swedberg Lefv. 168 (1729).
2) med förstärkande bet., övergående i bet.: mycken, stor, ofantlig, väldig, oerhörd, enorm, utomordentlig; jfr 1 a. Han är en ovanlig lymmel, fähund. PH 5: 3076 (1751). (Sigismunds) ovanliga nit för påfveläran. Fryxell Ber. 4: 150 (1830). I det anförda .. framträder det bokliga inflytandet med ovanlig styrka. Nilsson FestdVard. 25 (1925). särsk.
a) (†) i predikativ ställning. Kometens storlek och swantz war förskreckelig och owanlig. Swedberg SabbRo 77 (1705, 1710). Björnståhl Resa 1: 221 (1771).
b) ss. adv.: i hög grad, mycket, ofantligt, oerhört. Han är ovanligt dum, ful, lat, flitig, klok. Han var en ovanligt fin människa. Lucidor (SVS) 310 (1673). 1684 åhrs Winter hafwer warit owahnligt hårdh. HovförtärSthm 1684, s. 1536. Jag ser ovanligt skarpt på långt håll. Bremer GVerld. 3: 72 (1861). Hallström Händ. 29 (1927). särsk. (†) ss. bestämning till verb. Hafvet och vattuböljorna skola ovanligen brusa. Bælter JesuH 5: 990 (1759). Tjufverier begås ovanligt. Vasenius Top. 1: 165 (i handl. fr. 1809).
Avledn.: ovanlighet, r. l. f. till 1.
1) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara ovanlig; sällsynthet. Wollimhaus Syll. (1649; under insolentia). särsk.
a) i uttr. för ovanlighetens skull, betecknande att ngt göres l. inträffar ngn enstaka gång ss. undantag från regeln, undantagsvis. För ovanlighetens skull hade hon verkligen rätt den gången. Lundquist Profil. 3: 181 (1887). Han skrev för ovanlighetens skull ner .. (talet) och lärde sig det utantill. Hagberg VärldB 231 (1927).
b) till 1 b. Leopold 3: 250 (1802, 1816). Ovanligheten af de öden, som detta slägte undergått. Geijer I. 1: 4 (1818).
2) mer l. mindre konkret. Stiernman Riksd. 1798 (1678; om begravningar nattetid). RelCur. 262 (1682; om ett sällsynt djur). Det var en stor ovanlighet, att han som nu i dag gick och dref på Djurgården. Söderberg AllvLek. 40 (1912). särsk.
a) i uttr. höra till ovanligheten o. d., vara ovanlig. Lundgren VintMån. 117 (1933). Stämningen (steg) snart till värmegrader, som här höra till ovanligheten. SDS 1947, nr 60, s. 5.
b) (numera bl. tillf.) till 1 b. Kampen kände en hop ovanligheter på sig (då han bytte om ryttare). Dalin Vitt. II. 6: 109 (1740). Unga flickor (borde) aldrig .. utmärka sig genom några ovanligheter. Bremer Pres. 282 (1834). —
OVANSAMLIGA, adv. [fsv. ovansamlika, till fsv. vandsamliker; jfr vånda] (†) utan svårighet, lätteligen, med lätthet. Chesnecopherus Skäl E 3 a (i handl. fr. 1586). —
OVANSE, adj. oböjl. [med avs. på senare ssgsleden jfr sv. dial. vanse, vansen, van, hemmastadd] (†) ovanlig, oväntad. Owaanse Händelser. Dahlstierna (SVS) 397 (c. 1696). —
OVANSKAD, p. adj. (†) icke förvandlad l. förändrad; jfr oförvanskad. Arnell Stadsl. 391 (i handl. fr. 1643). —
OVANSKLIG3~20, äv. (i sht i vers) 040, stundom, i sht i vers, OVANSKELIG3~200 l. 0400 (ova´nskelig Weste), adj.; adv. -en (Wallin 2Pred. 2: 9 (1826), Dens. Vitt. 2: 342 (1835)), -t. (-elig(h) 1526—1934. -lig(h) 1745 osv. -elighit, n. 1530—1541) (i sht i högre stil) oförgänglig, oförvansklig; oföränderlig. Sedhan .. skolen j vntfå herlighetenes owanskeligha crona. 1Petr. 5: 4 (NT 1526). Ovanskligt lefva skall, välsignadt, / Fader! ditt minne! Fahlcrantz 3: 159 (1856, 1864). (Gud) är den ovansklige, hvars egenskaper ingen tid ombyter. Wikner Pred. 114 (1874). Johnson DrömRosEld 105 (1949). särsk.
a) (†) ss. adv., övergående i bet.: fullkomligt, fullständigt. En själ, från hvarje flärd ovanskligt fri. Atterbom LÖ 1: Dedik. 2 (1854).
b) (†) ss. adv., övergående i bet.: säkert, orubbligt. Lofva mig ovanskligt och säkert ett ord. Almqvist AmH 2: 87 (1840).
Avledn.: ovansklighet, r. l. f. (i högre stil) oförgänglighet; förr äv. konkret. Vår yppersta glädje består i Trones visshet om en tilkommande säll ovanskelighet. Tessin Bref 2: 362 (1755). Också har jag haft syner af det Absoluta i hela dess ovansklighet. Leopold 4: 214 (c. 1820). Östergren (1934). —
OVAR l. OVARD, adj. (ovard 1754) [fsv. ovar; jfr sv. dial. ovar, isl. úvarr] (†) ovarsam, oförsiktig; som icke misstänker ngt. Dieffuulen går här om medh, .. at han kan göra folket säkert och owaart. LPetri 1Post. Q 2 a (1555). Weste (1807). De gjorde åtlopp å dem ovare. Säve Yngl. 34 (1854; isl. orig.: hljóp á þá óvara). särsk. ss. adv.: oväntat, oförmodat. Björner Lodbr. 54 (1737). —
OVARAKTIG3~020, adj.1 som icke varar länge, icke varaktig l. hållbar; förgänglig; äv.: obeständig, växlande; ombytlig, ostadig; flyktig. Våre undersåter (må) iche blifve bedragne med något flärd och ovarachtigt godz heller falska tynner (dvs. tunnor). RA I. 3: 437 (1594). Thenna timeliga och owarachtiga ähran. Muræus Arndt 1: 150 (1647). Korsvärkshusen .. äro ej synnerligen duglige, både för det de äro ovaraktiga och otäta. König Mec. 90 (1752). Väderleken .. är ovaraktigare än någonsin. Östergren (1934). (†) (Lapparnas) ovaraktiga lefnad gör .., at man sällan kan vara försäkrad om at träffa detta folket, då man vil resa til dem. Högström Lapm. 100 (1747). särsk.
c) (†) övergående i bet.: osäker, som icke skänker varaktig säkerhet. (Det är) för then allmänna roligheten owarachtigt: at vnderkasta thet allmänna bästas wälferd ens mans wågande, och lyckliga eller olyckliga vthförande i en Enwiges Kamp. Isogæus Segersk. 818 (c. 1700).
Avledn.: ovaraktighet, r. l. f. Linc. (1640; under mutabilitas). Ovaraktigheten af våra tiders Tegel. VetAH 1771, s. 211. Sörja över glädjens ovaraktighet. Östergren (1934). —
OVARAKTIG, adj.2 [med avs. på senare ssgsleden jfr fsv. väraktogher, beväpnad, vapenför, samt varaktig, väraktig, stridbar, krigsduglig] (†) icke krigsduglig l. tapper, okrigisk. G1R 28: 71 (1558). Gustaf II Adolf 69 (c. 1620). —
OVARDAGLIG3~020. (mindre br.) icke vardaglig l. vanlig. 3SAH XL. 2: 126 (1829). Idun 1948, nr 15, s. 30.
OVARELSE. (†) förhållande(t) att icke existera l. finnas till. Thorild (SVS) 1: 445 (1782). särsk. bildl. CAEhrensvärd Brev 2: 222 (1798).
Spalt O 1667 band 19, 1951