| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OVÄG. (†) obanad l. icke uppkörd l. (ut)lagd väg; väg som är i dåligt, nästan ofarbart skick; äv. abstraktare, i uttr. som beteckna att det inom ett område saknas ordentliga, banade vägar l. att väglaget är ytterst dåligt. RARP 4: 269 (1649). Dher än skiönt Hr Iacob rest dhen dagen till Ryssby .. hade han omöjeligen kunnat komma till tidz för den diupa snöen och owägar som då woro. VDAkt. 1717, nr 63. (Svennen) satte af öfver åkrar och ovägar .. fram till gården. Afzelius Sag. 2: 159 (1840). Bremer NVerld. 1: 385 (1853). —
OVÄGA, oböjl. adj. (†)
1) om trakt, terräng o. d., = ovägad 1. Spegel Dagb. 81 (1680). Palmblad Norige 245 (1846). särsk. i uttr. i oväga, då inga banade vägar finnas (l. väglaget är ytterst dåligt). VetAH 1804, s. 3.
2) om väg o. d., = ovägad 2; äv. bildl. HärnösDP 1694, s. 325. I oväga bane, skild ifrån samblingar och andre hielpe medel. Linné Bref I. 6: 208 (1758). —
OVÄGA, v. [till oväg l. oväga, adj., l. ovägad] (†) med saksubj.: göra (väg) ofarbar. HSH 40: 77 (1664). —
OVÄGAD, p. adj. [fsv. oväghadher (SpV 137)]
1) (numera i sht i vissa trakter) om trakt, terräng o. d.: som saknar (banad, uppkörd, utlagd) väg l. (banade osv.) vägar, obanad. G1R 26: 55 (1556). Där, som ovägat är, dit resa eij månge. SmålHembygdsb. 1: 19 (1749). När Österländske Monarkerna besöka sina aflägsna och ovägade länder. Ödmann StrFörs. 1: 399 (1800). I ovägad skog. Väring Vint. 161 (1927).
2) (†) om väg o. d.: som icke är ngn ordentlig, banad, uppkörd l. (ut)lagd väg, obanad, icke uppkörd; som är i (så gott som) ofarbart skick; äv. i uttr. det är ovägat, det råder vtterst dåligt väglag, det är omöjligt l. ytterst svårt att ta sig fram. Ovägade stigar. KKD 7: 281 (c. 1725). Då det är ovägat, halt och sliprigt. Posten 1769, s. 791. Ovägada vägar. VDAkt. 1793, nr 78.
3) (vard., i fackspr., ny anv.) i uttr. det är ovägat, betecknande att vägar, som gm snöstorm l. dyl. gjorts ofarbara, icke (ännu) gm plogning o. d. satts i farbart skick. Östergren (1934). —
OVÄGBAR3~02 l. ~20, adj.1 [jfr t. unwägbar]
1) om ämnesmängd l. ämne: som är så ringa resp. förekommer i så ringa mängd att den (det) icke kan vägas. VetAH 1811, s. 138. SFS 1913, s. 1071.
2) (i den äldre fysiken) om värme, ljus, elektricitet, magnetism o. d., betraktade ss. materiella ämnen, osynliga o. utan tyngd: som saknar tyngd; jfr imponderabel 1. VetAH 1812, s. 31. VetAÅb. 1914, s. 301.
3) (i vitter stil) bildl., om psykologisk företeelse l. faktor o. d.: som man icke kan komma åt med begreppsmässiga metoder; vars förlopp, utveckling l. värkan icke kan beräknas l. fixeras; jfr imponderabel 2. Larsson Id. 77 (1908). Det fanns en ovägbar faktor med som icke kunde beräknas. Denna ojämförliga och ovägbara faktor heter Tro. NSöderblom i BildEkumMöt. 125 (1925).
OVÄGD, förr äv. OVÄGEN, p. adj. [fsv. oväghin]
2) (i fackspr.) i utvidgad anv., om indextal: vid vars beräkning hänsyn icke tagits till resp. varuslags relativa betydelse. 2NF 36: 596 (1924).
Spalt O 1712 band 19, 1951