Publicerad 1951   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
OVÄSENTLIG, adj.; adv. -en (†, Murberg FörslSAOB (1791)), -t. (-elig 1749. -lig 1791 osv.) [jfr t. unwesentlich] icke väsentlig o. d. Lind 1: 1731 (1749).
1) (†) filos. icke i o. för sig varande; som icke tillhör den sanna värkligheten, skenbar, väsenslös. Geijer I. 5: 128 (1842). Borelius Metaf. 39 (1883); jfr 2.
2) (i sht i fackspr.) som icke tillhör l. har avseende på ngts väsen l. begrepp (se d. o. 5 b); icke nödvändig (se d. o. 2); tillfällig; accidentell; särsk. filos. om bestämning l. kännetecken o. d. Murberg FörslSAOB (1791). En blott yttre, oväsendtlig förklaring af borgerliga samhället. Geijer I. 1: 141 (1818). Afzelius Log. 10 (1839; om kännetecken). Ribbing Log. 8 (1861; om bestämning).
3) allmännare: oviktig; av ringa l. underordnad betydelse; icke avsevärd, obetydlig. Murberg FörslSAOB (1791). Några oväsendtliga uteslutningar och förkortningar (vid prosans överflyttande till vers). Hammarsköld SvVitt. 2: 20 (1819). Utgifterna reducerades i inte oväsentlig grad därav att (osv.). Hellström Malmros 14 (1931).
Avledn.: oväsentlighet, r. l. f.
1) (†) till 1: egenskapen l. tillståndet att (ännu) icke existera l. vara till ss. särskilt väsen; äv. filos. egenskapen att icke vara till i o. för sig (oberoende av ngt annat) l. att icke vara absolut (se absolut, adj. 5); äv. konkretare, om ngt ovärkligt l. väsenslöst. Intet är naturligare än att .. (Adam) vid tyngden af sin första sömn tror sig falla tillbaka i sin förra oväsendtlighet. JGOxenstierna 4: 288 (1815). Därs. 357 (konkretare). När på Rationalismens väg Jaget, såsom sådant, kommer under fund med sin oväsendtlighet, eller .. sin relativitet. Atterbom PhilH 514 (1835).
2) till 2 o. 3: egenskapen att vara oväsentlig. Murberg FörslSAOB (1791).
a) (i sht i fackspr.) till 2; äv. konkretare, om ngt oväsentligt l. tillfälligt. Geijer I. 1: 141 (1818; konkretare).
b) till 3; äv. (särsk. i pl.) konkretare, om oviktigt l. betydelselöst förhållande l. drag l. ting o. d. Björkman (1889). Lundegård Prom. 2: 16 (1893; i pl., konkretare).
OVÄSNA, r. l. f.? l. m.? (ovesna) [möjl. uppkommet gm kontamination av oväsen o. ovana] (†) otillbörligt handlingssätt, oskick; jfr oväsen 2. UrFinlH 500 (1700).
OVÄSNAS, se oväsen avledn.
OVÄSSAD, äv. OVÄSST, p. adj. icke vässad; särsk. om (blyerts)pänna o. d. Murberg FörslSAOB (1791). Moberg Rid 275 (1941; om kniv).
OVÄTTE l. OVÄTT. [sannol. efter isl. óvǽttr, úvǽttr] (numera bl. ngn gg arkaiserande, i sht i skildring av fornnordiska förh.) (ont l. skadligt) övernaturligt väsen; jfr o- 2. Björner Samson 20 (1737; isl. orig.: ovættir). SvFolksag. 25 (1875). Bååth NordmMyst. 15 (1898).
OVÄTTIG, se ovettig.
OVÄXLAD, p. adj. som icke växlats; numera företrädesvis om pängar (sedlar l. mynt): som icke växlats i sedlar l. mynt av lägre valör; förr äv. om tionde: som icke utbytts mot ngt annat. Han hade endast en oväxlad hundralapp på sig. L. Paulinus Gothus ThesCat. 405 (1631; om tionde). jfr (tillf.): Jag betalte med hundra oväxlade kronor. Wägner NattS 76 (1926).
OVÄXLIG, se oväxtlig.
OVÄXT, r. l. f. (†)
1) missväxt; jfr o- 2. Lucidor (SVS) 345 (1673).
2) missbildning (av kroppsligt organ); jfr o- 2. Serenius Aaa 3 a (1734).
OVÄXTLIG. (oväxlig 17391922. oväxtlig 1895 osv. oväxtelig 17451789. oväxterlig 1755)
1) (numera föga br.) om mark o. d.: olämplig l. oduglig för skogsväxt; där träd icke l. endast med svårighet kan växa. Berg och måssar samt annan oväxtelig mark. Bergv. 2: 338 (1745). Uppl. 2: 112 (1903). Östergren (1934).
2) (i fackspr., i sht skogsv.) om träd(bestånd) l. skog: som icke l. endast obetydligt tillväxer; utan växtkraft. Oväxlig surskog. Bergv. 2: 104 (1739). Torra eller oväxtliga träd. SFS 1928, s. 866.
OVÖLIG, se o-vålig, adj.2
OVÖRDELIGA l. OVÖRDELIGEN, adv. (-eliga 1681. -eligen 16431652) [fsv. ovyrdhelika (SkrtUppb. 192); jfr fsv. ovyrdheliker, oförsynt; jfr o-vårdlig] (†) på ett sätt som visar vanvördnad l. förakt. Stiernhielm Fateb. B 3 a (1643). Verelius 302 (1681).
OVÖRDIG, adj.1, se ovålig, adj.2
OVÖRDIG, adj.2 (†) icke vördig, som icke inger vördnad; äv. övergående i bet.: föraktlig. Ovördige Herr Bonde-plågare! Scherping Cober 1: 260 (1734; t. orig.: Nichtswürdiger). Murberg FörslSAOB (1791). Anm. Det i nedan anförda språkprov förekommande ovölige torde vara felaktigt för o völige (dvs. o, vördige). Owölige Fadher min klaga är / Öfwer thesse Män som nu stå här. Brasck Apg. L 1 b (1648).
OVÖRDNAD. (ovyrdnat) (†) vanvördnad. Schenberg (1739).
OVÖRDNING. [fsv. ovyrdhning] (†) vanvördnad, vanvördigt beteende. Schroderus Os. III. 1: 262 (1635).
OVÖRDSAM3~02 l. ~20. (numera föga br.) som icke visar tillbörlig vördnad l. aktning l. respekt; respektlös; o-försynt. Schenberg (1739). Leopold 3: 369 (1801, 1816). (Oberländers) akvareller .. utgöra ett ovördsamt men harmlöst skämt. Nordensvan KonstH 324 (1900).
Avledn.: ovördsamhet, r. l. f. (numera föga br.) respektlöshet; vanvördnad. Schenberg (1739). Murberg FörslSAOB (1791).

 

Spalt O 1728 band 19, 1951

Webbansvarig