| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PANNA pan3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
hos människa: huvudets främre övre, icke hårbeklädda del mellan tinningarna, ögonhålorna, näsroten o. hårfästet; äv. om motsvarande kroppsdel hos djur; förr (jfr d, e) möjl. äv. allmännare: skalle (jfr HUVUD-PANNA, sbst.1). Bred, hög, låg, rak, sluttande panna. Ha rynkor i pannan. Torka svetten ur pannan. Slå ngn i (i sht i skriftspr. äv. för) pannan. Ta sig för (äv. om) pannan; ofta bildl. (se f α). 1Sam. 17: 49 (Bib. 1541). Bättre mjölka kon, än slå henne för pannan. Rhodin Ordspr. 10 (1807). Hornet .., / af urens panna brutet. Tegnér (WB) 5: 123 (1820). En kyss på pannan. Därs. 47 (1824). På gången och på pannan / käns Thorstens son igen. Därs. 79 (1825). Den lilla mannen (dvs. von Döbeln) .. med band om pannan. Runeberg 2: 114 (1846). Kolthoff DjurL 175 (1899; hos fågel). Hennes .. hår var .. bakåtstruket, så att det lämnade pannan fri. Söderberg Géraldy Försp. 11 (1924). — särsk.
a) (i sht i skriftspr.) i uttr. skjuta sig (en kula) för pannan, begå självmord gm att avlossa ett skott mot pannan (huvudet). Franzén Pred. 2: 250 (1842).
b) (i vitter stil) i uttr. som beteckna olika sätt att röra l. hålla pannan (huvudet) under inflytande av en känsla l. sinnesstämning, ss. stolthet l. trots l. livsmod resp. modlöshet l. nedslagenhet l. sorg. Geijer Skald. 38 (1811, 1835). Med eldadt hjerta och med upprätt panna. Runeberg 2: 120 (1846). Lustigt skall det bli att skåda / Hur han (dvs. Klingspor) lyfter nu sin panna. Därs. 106 (1848). Ett förakt för världens graderingar som aldrig sänkte pannan. Hallström LevDikt 183 (1914).
c) (i vitter stil; se dock α) med tanke på pannan ss. avspeglande sinnesstämningar l. karaktärsegenskaper o. d.; särsk. i sådana uttr. som klar, mulen panna, för att beteckna att ngn är glad o. till freds o. d. resp. missnöjd l. vred. Adlerbeth HorSat. 59 (1814). Dyster Monarken satt och ett moln betäckte hans panna. Stagnelius (SVS) 3: 65 (1817). Hans öga var lugnt, och hans panna var klar. Runeberg 2: 80 (1848). Med lugn panna. Lagerlöf Länk. 5 (1894). — särsk.
α) (fullt br.) i uttr. rynka (äv. rynka på) pannan, lägga huden i pannan i veck på grund av missnöje l. förargelse (äv. tvekan l. undran). Linc. L 3 a (1640). At hon rynkte på pannan .., och jag dristar nästan försäkra, at hon inombols var ond. Tessin Bref 1: 66 (1751). Rynka pannan / och se förbryllad ut! Melin Breitenf. 6 (1893, 1900). Bergman JoH 33 (1926).
β) i sådana uttr. som stå skriven l. stämplad l. stå att läsa på ngns panna, förr äv. vara skriven ngn framman i pannan, i sht för att beteckna att man kan sluta sig till en persons karaktärsegenskaper l. tankar o. d. gm att se på hans panna (l. hans ansikte). Mädan alt thet han j sinnet hade, woro honom schriffuit .. framman j .. pannan. Balck Es. 235 (1603). Vårt öde .. står att läsa / uppå din panna. Tegnér (WB) 5: 50 (1824). Vi äro riddarpojkar, vi, / och löftet, som blef gifvet / .. står på vår panna skrifvet. Nordling SamlLåga 32 (1917).
d) (i vitter stil) om huvudets främre övre del betraktad ss. ett säte för tankar l. känslor l. förstånd o. d.; ofta liktydigt med: huvud (jfr e). Schroderus Comenius 341 (1639). (De druckna) äro .. så .. förirrade i Pannan, så att (osv.). Fernander Theatr. 29 (1695). När Kristian Tyrann .. såg svenskarna komma .., då steg honom vreden i pannan. Heidenstam Svensk. 2: 35 (1910; jfr c). Kall panna och säkert öga. Hedin Pol 2: 360 (1911). — jfr HÖNS-, ÅSNE-PANNA. — särsk.
α) (†) i uttr. ha fått ngt i pannan, ha i pannan att göra ngt, ha fått den l. den idén l. det l. det för sig resp. ha i sinnet att göra ngt. Jag har i pannan / att spela orm i detta paradis / af huslig lycka. Runeberg ESkr. 2: 195 (1833). Hvad har onkel fått i pannan? Dens. 6: 10 (1862).
β) (†) i vissa uttr. innehållande orden galen l. galenskap. Klijfwa .. medh wår galne Panna vthi Gudz Domar. Hamarinus TBielke B 4 a (1647). (Jag) fick .. en galen Panna. Runius (SVS) 2: 121 (1712). At han .. har samma galenskap i pannan, som (osv.). Modée Dår. 42 (1741). (Pors) kan snart göra en galen i pannan. Dahlman Humleg. 7 (1748). jfr GALEN-PANNA.
e) (†) i uttr. kosta ngns panna, kosta ngn huvudet; jfr d, ävensom HUVUD 1 g. Lenngren (SVS) 1: 364 (1783).
f) i vissa mer l. mindre bildl. uttr.
α) ta sig för (äv. om) pannan, ss. beteckning för att ngn blir förvirrad l. förvånad o. d. (Vissa läsare av Rudbecks Atland) stodo .. handfallne, togo sig om pannan, behöfde tid att besinna sig. Atterbom Minnest. 1: 185 (1847). GHT 1934, nr 80, s. 3.
β) [jfr BLODIG 1 b] (i sht i skriftspr.) (slå tillbaka ngn) med (förr äv. med en) blodig panna, i fråga om strid, betecknande att ngn lider (svåra) förluster l. blir illa tilltygad (o. vänder åter med oförrättat ärende) o. d. Konungens foutar .. afferdigade .. (sändebuden) så att meste parten komme heem igen medh en blodige panna. Svart G1 108 (1561). Richert Irl. 172 (1925).
γ) stöta ngn för pannan, förarga l. såra ngn. KyrkohÅ 1929, s. 331 (1846). GHT 1895. nr 247 A, s. 2.
δ) (numera mindre br.) (ha) hård panna o. d., betecknande att ngn är oböjlig l. omedgörlig l. hårdnackad l. hänsynslös o. d.; jfr ε. Jsraels hws haffuer ena hårda panno och förstockat hierta. Hes. 3: 7 (”2”) (Bib. 1541; ännu i Bib. 1917). Tidningschefen (skulle) vara en man med hård panna. Strindberg NRik. 149 (1882). jfr JÄRN-PANNA, sbst.2
ε) [jfr motsv. anv. av eng. face o. fr. front] ha panna att (osv.), förr äv. ha panna nog l. nog hård panna (jfr δ) l. bära en så fräck panna att (osv.), vara nog l. så oförskämd l. oblyg l. fräck l. litet nogräknad att (osv.); äv.: icke dra sig för att (osv.), våga. SvLitTidn. 1818, sp. 12 (: nog hård panna). Bär du en panna då / Så fräck, att (osv.). Palmblad SophSorg. 241 (1834, 1839). Besynnerligt vore det .. om .. (Berzelius) skulle hafva panna, att gifva .. Konungen .. öppen dementi. 3SAH XLVII. 2: 127 (1837). Hellberg Samtida 4: 60 (1871: panna nog). Vad du har panna att stå för, vågar jag också ta ansvar för. Böök ResSchw. 93 (1932).
g) (i vitter stil) bildl., om föremål o. d. som på ett l. annat sätt erinrar om pannan på en människa; särsk. i sådana uttr. som dagens l. himmelns panna, om himlavalvet. Valerius 2: 54 (1811). (Tämplet) speglade / sin höga panna uti hafvets blanka våg. Tegnér (WB) 5: 150 (1822). Heimskringlas panna, / du höga Nord! Därs. 109 (1825). Intet strömoln himlens panna skymmer. Tigerschiöld Dikt. 1: 42 (1888). Glaciärens stenfyllda panna. TurÅ 1910, s. 11.
b) (i sht om ä. l. primitiva förh.) ett slags (i sht kvinnlig) huvudprydnad; särsk. om band l. snöre med ett smycke i pannan; äv. om diadem; jfr ferronjär. LdVBl. 1838, nr 39, s. 4. Hon bar furstligt pannband och drottningskrud. Lagerlöf Drottn. 65 (1899). Pannband, (dvs.) ett smalt perlbroderadt snöre, med en agraff midt för benan. Engelke Småstad 75 (1906). Ymer 1910, s. 420 (hos indianer). Kulturen 1939, s. 78.
-BEN. (pann- 1759 osv. panne- 1736—1762) anat. det ben som bildar huvudskålens främre del; äv. om vartdera av de två ben varav detta ben är bildat. Rosenstein Comp. 44 (1736). Pannbenen .. äro två. Sundevall Zool. 14 (1858). Backman MännRas. 137 (1935). —
-BINDARE. (†) jfr -bindel. 2 Pandbindare granna (dvs. av fintrådigt material) een medh knyttning. BoupptSthm 26/4 1652. —
-BINDEL. (pann- 1652 osv. panne- 1659—1673) (i sht om ä. förh.) = -band. BoupptSthm 19/7 1652. Boëthius HistLäsn. 1: 344 (1895; om diadem). Quennerstedt Torneå 2: 272 (1903; buren av G. C. von Döbeln). 2NF 32: 833 (1921; del av nunnedräkt). —
-BREDD. i sht antropol. pannans bredd (mätt på visst sätt o. betraktad ss. ett rasmärke). Retzius EthnolSkr. 31 (1842; på kranium av kalmuck). Lönnberg Ren. 174 (1909; hos ren).
-GULD, äv. -GULL. (i vitter stil) pannsmycke av guld. Heidenstam Folkung. 2: 142 (1907). Engström Häckl. 227 (1913; på häst). särsk. bildl. Nordiskt panngull. Karlfeldt FlPom. 94 (1906; om blont hår). —
-HATT. (†) ett slags huvudbonad (av linne) som knöts under hakan?; jfr -bindare, -lin. Lijnkläder .. 1 NattKappa 4 st(ycke)n panhattar med Knyttningh. 1 Hufwa. BoupptSthm 29/5 1689. —
-HORN. zool. horn l. hornliknande organ som ett djur har i l. vid pannan; särsk. om tagg som skjuter fram från ryggskölden hos (vissa) kräftdjur (jfr -tagg). Marklin Illiger 165 (1818). 2NF 33: 333 (1921; hos fågel). SFS 1932, s. 712 (hos kräftor). —
-HÅLA. anat. var o. en av de (två) slemhinnebeklädda håligheter som ligga i pannbenet o. utgöra bihålor till näshålan; äv. om sammanfattningen av dessa håligheter. ARetzius hos Billing Hipp. 14 (1836; pl.). Holmgren ÖronSj. 97 (1925; sg.).
-HÅR. (i sht med ngt vitter prägel) = -lugg. Swedberg Dav. § 53 (1713). Dalin (1855; i sht hos hästar). Snöflingorna hade smält till pärlor i hennes krusiga pannhår. Lundegård Prom. 2: 32 (1893). —
-KAM. anat.
2) (†) om en långsträckt upphöjning på pannbenets mot hjärnan vända yta (crista frontalis). Florman Anat. 1: 64 (1823). —
-KLAFF. (om ä. förh.) på vissa hjälmar: rörligt metallstycke (motsvarande övre delen av vanliga visir) avsett att skydda ansiktets övre del. Alm BlVap. 207 (1932). —
-KLÄDE. [jfr d. pandeklæde] (förr) ett slags till (den folkliga) kvinnodräkten hörande duk knuten så att den täckte pannan ett stycke längre ned än huvudklädet; jfr -lin. SvTyHlex. (1872). Eneström Gnosj. 56 (1906). Fatab. 1927, s. 102. —
-KNÄPP. (pann- 1733—1885. panne- 1914) (numera bl. i vissa trakter) jfr näs-knäpp 1. Dalin Arg. 1: 73 (1733, 1754). TurÅ 1914, s. 93 (fr. Skåne). —
-KNÖL. anat. o. zool. knöl i l. vid pannan. Nilsson Fauna 1: 560 (1847; hos dvärgoxe). Boheman ÅrsbVetA 1853—54, s. 199 (på antenn hos en insekt). särsk.
a) (mindre br.) på (vissa) människokranier: låg upphöjning på vartdera pannbenet ett stycke ovanför ögonbrynsbågen, tuber frontale. Florman Anat. 1: 61 (1823).
c) hos vissa (i sht han)fåglar: knöl vid näbbroten. Nilsson Fauna II. 2. 2: 279 (1834; hos gravand). 2NF 1: 962 (1903; hos praktejder). —
-LAMPA. i sht idrott. o. mil. vid kartläsning l. orientering o. d. nattetid använd lampa som bäres på pannan. Skärmen 1938, s. 6. —
-LIN. (pann- 1758 osv. panne- 1668 (: lärisz pannelijn) —1787) [sv. dial. pannlin, ”stycke” buret av kvinnor under mössan] (förr) om lin (se d. o. 3 a β) avsett att fästas under den till vissa kvinnodräkter hörande mössan; äv.: huvudklut; jfr -kläde. VRP 1717, s. 281. Pannelijn med spets omkring. Därs. 1718, s. 381. Stärkte Panneljn el hufvudklutar. Därs. 16/4 1729. MeddNordM 1901, s. 242. jfr lärfts-pannlin. —
-LINNING. (enst., †) om ett stycke tyg framtill på mössor burna av lappkvinnor. Linné Skr. 5: 154 (1732). —
-LOB, förr äv. -LOBEL. anat. främre (förr särsk. främre nedre) delen av vardera hjärnhemisfären. Florman Anat. 2: 62 (1830). Sundström Huxley 58 (1874). —
-LOCK, sbst.2 (sbst.1 se panna, sbst.1 ssgr), r. l. m. hårlock som faller ned i l. vid pannan. NF 2: 676 (1877). —
-LUGG.
1) hos människor: hår(lugg) som från främre delen av hjässan faller ned i pannan; äv. ss. frisyr. Lundström Polcirk. 79 (1881). Vid 1870-talets slut uppstod pannluggen. 3NF 6: 27 (1926). Siwertz Förtr. 243 (1945).
2) hos djur: samling av längre hår (som hänger ned) på pannan; i sht om luggen hos hästar. Florman HästKänned. 70 (1794). —
-MUSKEL. (numera bl. tillf.) anat. om vardera av de båda muskler som från ögonbrynsbågarna gå upp mot hjässan, musculus frontalis. Möller 2: 1013 (1785). Müller LbAnat. 134 (1905). —
-OK. (om ä. l. utländska förh.) för nötkreatur avsett dragok bestående av ett trä- l. järnstycke som fästes vid hornen o. vilar mot pannan. NF 1: 968 (1876). LB 4: 93 (1903). —
-RING, sbst.2 (sbst.1 se panna, sbst.1 ssgr) (i sht om ä. förh.) ett slags ringformigt smycke avsett att fästas kring huvudet; särsk. om diadem; jfr -band b, ävensom arm-, hals-ring. Bruzelius Forns. 19 (1850). Pannringarne eller diademerna. Holmberg Nordb. 264 (1852). Heidenstam Svensk. 1: 139 (1908). —
-SKEL. (numera föga br.) zool. på fågelnäbb: fjäderklädd flik som skjuter ut från pannan. Nilsson Fauna II. 1: 233 (1858). 2NF 1: 959 (1903). —
-SKÖLD. om sköldliknande detalj l. föremål i l. på (ett djurs) panna; jfr häst-pannesköld. (Kräftornas) skarpa, spetsiga, från pannskölden utgående horn. Duse Pingv. 62 (1905). Hedin Pol 1: 314 (1911; hos orm). särsk.
1) (†) zool. Pannsköld, .. en hård, aflong och platt, kardlik tilsats som skyler hufvudet öfver ögonen (hos vissa fiskar). Retzius Djurr. 166 (1772).
-SPEGEL. med. Öhrvall Smaks. 46 (1889). Pannspegel: konkavspegel, som fästes om huvudet och har ett centralt hål i mitten, varigenom undersökaren kan se det ställe, som belyses av det från spegeln reflekterade ljuset. Wernstedt (1935). —
-SPRÖT. entomol. hos insekter o. d.: antenn. Dahlbom Insekt. Inl. VI (1837). LfF 1908, s. 57 (hos kräftor). —
-STYCKE. (pann- 1687 osv. panne- 1765) särsk.
1) (i sht om ä. förh.) till kvinnodräkt hörande stycke linne buret under mössan o. med spetsar framskjutande i pannan. Pannstycken med spettzar. BoupptSthm 22/2 1687. GotlArk. 1929, s. 54.
2) (†) tygstycke buret av kvinnor (som skydd mot kyla l. som prydnad) kring huvudet o. knutet i pannan; möjl. äv. anordnat på annat sätt; jfr panne-duk. Swedberg Ordab. (1722). Högström Lapm. 146 (1747). SvTyHlex. (1872).
-SÖM. anat. den (hos äldre individer vanl. sammanvuxna) söm som förenar pannbenets båda hälfter, sutura frontalis. Sönnerberg Loder 25 (1799). —
-TAGG. zool. tagg i o. vid djurs panna; särsk. hos kräftdjur: pannhorn. Lovén ÅrsbVetA 1845—49, s. 374. —
-VALK. långsträckt upphöjning i ngns panna (särsk. över vartdera ögat). OoB 1894, s. 12. Ossiannilsson Hav. 10 (1910). —
-VINDEL. anat. vindel i endera av hjärnans pannlober. Nedre vänstra pannvindeln är centrum för talförmågan. NF 1: 190 (1875). —
-ÅDER. Weste (1807). Han .. blossade med svällda pannådror .. på sin cigarr. Siwertz JoDr. 208 (1928). —
-ÖGA. (föga br.) zool hos vissa lägre ryggradsdjur samt hos de flesta ryggradsdjurs foster: ögonliknande organ i pannan l. hjässan, hjässöga; särsk. om dylikt organ med ljuskänslighet hos vissa kräldjur; äv. om öga i pannan hos andra djur (särsk. kräftdjur). 2NF 15: 151 (1911; hos kräftdjur). SvUppslB (1934).
B (†): PANNE-BEN, -BINDEL, se A. —
-DUK. [sv. dial. (Gotl.) pannduk, pannuduk] (på Gotl.) av (äldre) kvinnor vid kall väderlek buren duk som knöts i pannan (l. nacken); jfr pann-stycke 2. Wistrand NordMAllmog. 22 (1909; om förh. i mitten av 1800-talet). —
-KNÄPP, -LIN, -STYCKE, se A.
Spalt P 133 band 19, 1952