| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PARDONNERA, v. -ade.
(†)
1) förlåta (ngn ngt); efterskänka (ngns) straff för (ngt); äv.: förlåta l. tillgiva (ngn l. ngt); äv. med försvagad bet. (med person- l. sakobj. l. bådadera): ursäkta, förlåta (se d. o. 7 c); jfr PARDON 1 a, 1 a β. Stiernman Riksd. 817 (1629). Dy wardt honom saken så widt perdonerat, at han gifuer til dhe fattige 10 dr. BtÅboH I. 7: 82 (1635). Efterlåtenhet .. kan pardoneras en Ideot, men icke mig. AdP 1789, s. 98. Pardonnera mig, min Nådiga, men är Ni altid så enstafvig i edra svar? Björn DygdYngl. 25 (1794). Ekbohrn (1904).
2) efterskänka l. mildra straffet för (ngn), benåda (ngn); äv. i uttr. pardonnera ngn (till) livet, benåda ngn till livet; jfr PARDON 1 a. HSH 33: 177 (1636: till liffuet). Oloff Matzson .. hafuer belägrat sitt syskonbarn; äre lifuet perdonerade. Hall KultInt. 145 (i handl. fr. 1646). En .. landsfaderlig storhertig, hvilken pardonerar alla röfvare. Atterbom Minn. 389 (1818). Ekbohrn (1904). särsk.
a) i uttr. pardonnera med (ett straff), av nåd mildra straffet till (ett straff som är lindrigare än det varav vederbörande gjort sig förtjänt); äv. i uttr. pardonnera ngn med (del av böter), av nåd befria ngn från (del av böter). Delachapelle ExBook 30 (1669: medh annat arbitral Straff). ConsAcAboP 4: 263 (1675).
b) i allmännare anv., övergående i bet.: (för)-skona (ngn); dels: ge (ngn) pardon (se d. o. 1 b), dels i uttr. bliva pardonnerad att göra ngt, av nåd bliva befriad l. förskonad från att göra ngt. Wijd Stadens öfwergång hafwa Judarne blifwit pardonnerade med de wilkor, at de skulle uppenbara de uti staden fördolde Skatter. OSPT 1686, nr 39, s. 2. VDAkt. 1712, nr 296 (: att). Ekbohrn (1904).
3) av nåd skänka l. tilldela l. förläna (ngn ngt); anträffat bl. i p. pf.; jfr BENÅDA 1 b γ. De i lijfztijden min Sal. man pardonerade Cronohemman. VDAkt. 1712, nr 296.
Spalt P 269 band 19, 1952