| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PASSIVITET pas1ivite4t l. 01—, r. l. f.; best. -en.
1) (†) motsv. PASSIV, adj. 1: egenskapen l. förhållandet att (ha förmågan att) mottaga intryck l. påvärkan utifrån. LittT 1797, s. 365.
2) (tillf.) språkv. motsv. PASSIV, adj. 2: egenskapen l. förhållandet att ha passiv form l. betydelse. PedT 1904, s. 392.
3) motsv. PASSIV, adj. 3: egenskapen l. förhållandet att vara l. förhålla sig passiv, ovärksamhet; vanl. om en allmän benägenhet att förhålla sig passiv, närmande sig bet.: oföretagsamhet, brist på handlings- o. initiativkraft, slapphet, viljelöshet, lojhet o. d. Polyfem IV. 9: 1 (1811). Den ovilja eller åtminstone passivitet, hvarmed skolans målsmän ofta nog betrakta slöjdundervisningsfrågan, beror (osv.). Verd. 1886, s. 4. Sultanen Abdel Asiz, en vek, drömmande natur, hvars fel var passivitet och brist på handlingskraft. PT 1910, nr 138 A, s. 3.
4) kem. motsv. PASSIV, adj. 4 i: egenskapen l. tillståndet hos vissa metaller att under särskilda förhållanden äga motståndskraft mot invärkan av syror (särsk. salpetersyra) o. alkalier. NF (1888). BonnierKL (1926).
Spalt P 435 band 19, 1952