Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PASTISCH pastiʃ4, äv. -i4ʃ, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-ich(e) 1832—1938. -isch 1900 osv.)
Etymologi
[jfr d., t. o. eng. pastiche; av fr. pastiche, av it. pasticcio, eg.: pastej, till pasta (se PASTA)]
konstvärk (inom bildande konst, musik, litteratur) där konstnären medvetet efterliknar en äldre tids l. konstnärs stil o. uttrycksmedel; numera vanl. om litteraturvärk. Scheutz Ritk. 211 (1832). Oscar Levertins ”Matthias Waldins’ utländska resa”, en fint gjord pastiche, i hvilken författaren med sin noggranna kännedom i 1700-talets brefstil med säker konst diktar några bref från en .. frihetstidspräst och hans son. GHT 1896, nr 292 A, s. 2. (Parlamentshuset i London) som, oaktat det är en pastisch, gör en mäktig verkan med sina strängt enhetligt behandlade fasadlängor. 3NF 6: 827 (1927).
Ssgr: PASTISCH-ARTAD, p. adj. —
-KONST. GHT 1897, nr 298 B, s. 1. Levertins pastichekonst. Svanberg SvStil. 64 (1936). —
-STIL. SD(L) 1904, nr 233, s. 5.
Avledn.: PASTISCHERA, v., -ing. (i fackspr.) utföra l. forma (ngt) ss. pastisch. AB 1897, nr 277, s. 3. De tidsdrag som kommit till uttryck i teckningssättet (i Y. Bergs dekorering av Bellmans dikter) ha stämplats som pastischering. OoB 1931, s. 596. —
PASTISCHÖR104, m. person (konstnär, författare osv.) som utför (målar, författar osv.) pastischer. (Den tyske målaren) Thoma är den allvarligaste och djupaste af pastichörer. Levertin Diktare 128 (1898). Lundgren VintMån. 79 (1933).

 

Spalt P 444 band 19, 1952

Webbansvarig