Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PEKUNIER pekɯ4nier, sbst. pl.
Ordformer
(pek- (pec-) 1837 osv. pic- 1860)
Etymologi
[av lat. pecunia, fr., gods, förmögenhet, pänningar, avledn. av pecu, boskap (se FÄ). — Jfr PEKORAL, adj., PEKUNIÄR]
(vard., i sht skämts.) pängar. Pfeiffer (1837). Topelius Dagb. 4: 123 (1839). (Hon) var den enda, som satt inne med pekunier. Nordström 15År 82 (1921). — Anm. Ngn gg förekommer äv. i samma bet. kortformen pek. Har du någe pek på dej? Landsm. XVIII. 8: 31 (1863).

 

Spalt P 553 band 19, 1952

Webbansvarig