| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PENITENTIARIE pe1nitän1tsia4rie l. pen1-, äv. 1010302, m.; best. -en; pl. -er; äv. PENITENTIARIUS –a4rius resp. –a3rius2, m.; best. -arien; pl. -arier; ngn gg äv. PENITENTIAR –a4r, m.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid användes ordet med lat. böjning. LPetri KO 31 a (1571: Pœnitentiarij, pl.). 2SthmTb. 5: 192 (1576: Pœnetentiarij, gen. sg.).
1) präst som behandlar frågor rörande botgöring o. kyrkotukt; i fråga om moderna förh. bl. om präst i romersk-katolska kyrkan som erhållit särskild fullmakt att meddela avlösning för vissa kategorier av svårare synder l. om tjänsteman i penitentiarian i Rom; i fråga om ä. förh. äv. om präst (särsk. medlem av domkapitel) i den luterska kyrkan i Sv. med uppgift att behandla frågor rörande kyrkotukten. JMessenius (1629) i HB 1: 162 (om sv. förh. på 1570-talet). 2VittAH 2: 225 (1787, 1791; om medeltida förh. i Sthm). (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 362 (1837; om bajerska förh.). Frey 1850, s. 210 (om sv. förh. 1571). SvKyrkH 2: 115 (1941).
2) [jfr motsv. anv. i t. o. mlat.] (föga br.) botgörare, penitent. Strindberg HögreR 311 (1899). Dens. Bjälb. 17 (1909).
B (numera knappast br.): PENITENTIARII-BEFATTNING, -BESTÄLLNING, se A. —
-TUNNA, r. l. f. (†) var särskild av de tunnor spannmål som (urspr.) voro anslagna till underhåll åt penitentiarie i den svenska luterska kyrkan i äldre tid; jfr domkyrko-tunna. VDAkt. 1731, nr 265 (i pl.). —
-ÄMBETE, se A.
Spalt P 587 band 19, 1952