| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PILATUS pila4tus, m.; pl. (föga br.) pilater (Hagberg Shaksp. 3: 87 (1848)). Anm. I Svart Gensw. G 7 a (1558) har anträffats en gen. sg. pilatusse.
om den romerske prokuratorn Pontius Pilatus i Judéen o. Samarien 26—36 e. Kr., som på judarnas tillskyndan dömde Jesus till döden, men samtidigt gm att två sina händer ville övervältra ansvaret för domen på judarna; särsk.
a) i jämförelser, ordspr., ordstäv o. ordspråksliknande talesätt. Jöran Jöransson gjorde som Pilatus, han tvättade sina händer och sade, jag har dermed intet beställa. SUFinlH 5: 287 (1618). Han bleff nämpnder som Pilatus i Credo .. (dvs.) Illa efftertaalt. Grubb 304 (1665). Det som är skrifvet, så är det skrifvet, sa Pilatus. Celsius Ordspr. 7: 140 (c. 1720); jfr Joh. 19: 22 (NT 1526). Pilatus talade efter sitt förstånd. Rhodin Ordspr. 107 (1807). Muntert, sa’ Pilatus. Eneroth NHum. 171 (1882). jfr: (De) brukade .. Pilatusse sätt (dvs. sade sig ogilla en missgärning, fastän de samtyckte till den). Svart Gensw. G 7 a (1558).
b) bildl.
α) om (sträng) rannsakare l. domare l. (i sht förr) om orättfärdig l. dålig styresman o. d. OPetri PEliæ d 2 b (1527). I dag stod han här inför Pilatus och gjorde besked för sig. Högberg Vred. 2: 379 (1906).
β) (mera tillf.) om person som dömer orättfärdigt l. vill undandra sig ansvaret för sina gärningar. Hagberg Shaksp. 3: 87 (1848).
γ) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (numera bl. mera tillf.) i vissa uttr. där Pontius o. Pilatus betecknas som skilda personer; särsk. för att beteckna att ngn vänder sig med bön om hjälp från en person till en annan. KKD 10: XVIII (1914; efter handl. fr. 1709). Hjelmqvist BiblPersN 221 (1901; fr. Skåne). Ditzen Pinneb. 383 (1933).
Spalt P 843 band 20, 1953