Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PINN- pin3~, förr äv. PINNE-, ssgsförled.
Ordformer
(pin- (pjn-) c. 1730—1913. pinn- 1747 osv. pinne- 1734—1741)
Etymologi
[sv. dial. pinn-, pin-, penna-; av ovisst urspr.]
förled i ssgr betecknande vissa jordarter.
Ssgr (lant., geol.): A: PINN-BOTTEN. botten av pinnmo. Lerblandad mylla på pinnbotten. PT 1903, nr 91 B, s. 3. —
-BÄRG. [sv. dial. pinnbärg, pinbärg] (numera föga br.) hårt sammanpackat marklager av stenblock, morängrus o. d. Hällan eller hårda pjnbärget. Broman Glys. 3: 27 (c. 1730). LB 1: 79 (1899). —
-LERA. [sv. dial. pinnler] starkt lerhaltig pinnmo. PT 1903, nr 91 B, s. 3. —
-MO. (pinn- 1740 osv. pinne- 1734—1741) [sv. dial. pinnmo, pinnemo, pinmo, pennamo]
1) hårt sammanpackat jordlager utgörande en blandning av mojord, grus, lera, stenar o. d.; jfr jätter; i vetenskapligt fackspr. vanl. liktydigt med: bottenmorän. Linné Ungd. 2: 220 (1734). Pinmo, kallas och Alm, Alf, Ör. Den är grof componerad af lera, sand, järn och moe. Linné Stenr. 75 (c. 1747). Moränjorden är än hårdt packad (bottenmorän, pinnmo), än mera lös (ytmorän). Hellström NorrlJordbr. 43 (1917). Den steniga karga pinnmon. TurÅ 1937, s. 129.
2) (mera tillf.) mohed vars jordmån utgöres av pinnmo. Här och där öppnar sig en vid pinnmo. GHT 1938, nr 257, s. 3. TurÅ 1942, s. 345.
Ssgr (till -mo 1): pinnmo-mark. SvNat. 1925, s. 42.
-sand. sand- l. stoftartad pinnmo. UpplFmT 41: 173 (1927).
B (†): PINNE-MO, se A.

 

Spalt P 895 band 20, 1953

Webbansvarig