Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PJUNK pjuŋ4k, n.; best. -et.
Ordformer
(förr äv. piun(c)k)
Etymologi
[vbalsbst. till PJUNKA, v.1]
1) klagan utan värklig anledning, jämmer över småsaker, ynkligt gnäll. Lind (1749). Hans dageliga hemsed är gnag och piunk öfver alt det hon giör. Dalin Arg. 2: 367 (1754). (Fosforisternas) opoëtiska pjunk. Tegnér (WB) 3: 380 (1819). Wennerberg 3: 88 (1883). Östergren (1935).
2) (utslag av) veklighet, pjosk; falsk l. gråtmild sentimentalitet. Nordforss (1805). En känslofullhet, som slår öfver i pjunk. Estlander KonstH 49 (1867). Hon (var) outtröttlig som en barmhertighetssyster, men utan pjunk. Ödman UngdM 2: 254 (1881). Pjunk och klemighet visste den tidens uppfostringsmetod .. icke om. Hagström Herdam. 1: 192 (1897). Stjernstedt Minnesbl. 49 (1912). jfr Porthan BrCalonius 573 (1799). jfr KÄNSLO-PJUNK.
Ssgr (Anm. Dessa ssgr kunna äv. hänföras till pjunka, v.1): (2) PJUNK-POESI. (tillf.) gråtmild poesi. Forsslund Djur 191 (1900). —
(1, 2) -TON ~tω2n. (tillf.) jämrande l. gråtmild ton. Personne SvTeat. 4: 25 (cit. fr. 1819).

 

Spalt P 983 band 20, 1953

Webbansvarig