Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PJUNKA pjuŋ3ka2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (föga br., Lind 1: 1023 (1749), Lindfors (1824)); -ARE (†, Holmberg 2: 387 (1795), Schulthess (1885)).
Ordformer
(förr äv. piunka)
Etymologi
[sv. dial. pjunka, klaga; av ljudhärmande urspr. — Jfr PJUNK, PJUNKA, v.2, PJUNKIG]
1) (†) Piunka .. (dvs.) låta antingen med munnen, eller på något speel, när man wil tysta barnen. Spegel 346 (1712; fr. Västergötl.).
2) (†) om kalkoner o. andra hönsfåglar: ”klucka” (se d. o. 1 a). Lind (1749; under klucken). På leken .. samlas äfven (orr-)hönor, hvilka löpa omkring pjunkande med långt utdragen näston ā-ā-ā, āāŏ. Nilsson Fauna II. 2: 68 (1858).
3) klaga l. jämra sig (för småsaker l. utan anledning), gnälla l. knota (ynkligt). HT 1900, s. 93 (1714). Min .. stoicism .. lär mig tåla med lugn i stället för att pjunka. CGvBrinkman (1826) hos Wrangel BrinkmTegn. 164. Frun pjunkade öfver den mindre flickans helsotillstånd. Wingård Minn. 5: 15 (1847). GHT 1934, nr 59, s. 11. särsk.
a) (föga br.) tr. Jag pjunkade botsalmer. Wadman Saml. 2: 89 (1835).
b) (†) övergående i bet.: sörja, vara nedslagen. ”Pjunkar du åter igen;” sade .. (soldaten) til sin kamrat, då han såg honom så nedslagen. Eurén Kotzebue Orth. 2: 122 (1794; möjl. till huvudmom.). jfr CAEhrensvärd Brev 1: 49 (1781).
4) pjoska, klema, ”dalta”; vara löjligt gråtmild o. känslosam. Nordforss (1805). Ej en enda gång föll .. (skådespelerskan) ur det naturliga och naiva in i det pjunkande. Snellman Tyskl. 11 (1842). Du skämmer bort henne, min vän, du pjunkar för mycket med henne. Blanche Tafl. 1: 121 (1845, 1856). Fröding Eftersk. 2: 226 (1910).
5) (†) pjollra. (De) pjunka pjollra och sladdra om huru de tycka och de mena. SKN 1844, s. 297.
Särsk. förb.: PJUNKA BORT10 4. (mera tillf.) till 4: skämma bort (ngn) gm pjoskande, klema bort. jfr bortpjunka. —
PJUNKA SIG TILL10 0 4. (mera tillf.) till 3: skaffa sig (ngt) gm (ynklig) jämmer. Carlén Rosen 610 (1842).
Ssgr: (3) PJUNK-LÅS. [jfr lås 3] (†) ”lipsill”; jfr pjask-lås. Callerholm Stowe 204 (1852). —
(3) -SJUK. (†) småsjuk o. gnällig. MoB 2: 125 (1796).
Avledn.: PJUNKAKTIGHET, se d. o. —
PJUNKEN, adj. [sv. dial. pjunken] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 3: klagande, pjunkig, ledsen. Att hos de mest pjunkna / pigga upp .. / energin. SuntFörn. 1929, s. 23.
Avledn.: pjunkenhet, r. l. f. (tillf., bygdemålsfärgat) Wingård Minn. 4: 25 (1847). —
PJUNKER40, m. (vard., numera bl. mera tillf.) till 3 (l. 4): gnällig l. sjåpig l. mjäkig mansperson. Wingård Minn. 3: 125 (1846). Jag är .. ingen pipplig pjunker — jag kan arbeta när jag vill arbeta. Wetterbergh GNord 29 (1862). —
PJUNKERI104, n. (numera bl. tillf.) till 3, 4: gnäll, pjunk, gråtmildhet, sentimentalitet. Modern .. (var) förskräckligt lättrörd och sorglig till mods. Det är ett pjunkeri, som de väl icke rå för. Carlén Rosen 321 (1842). Sturzen-Becker SvSkönl. 24 (1845). —
PJUNKSAM, adj. (†) till 3, 4: gnällig, överdrivet ängslig. Hoffmann Förnöjs. 53 (1752). (Den sjuka flickan) Var något orolig och pjunksam. VetAH 1766, s. 83.

 

Spalt P 984 band 20, 1953

Webbansvarig