Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PLANTA plan3ta2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. PLANTE l. PLANT, sbst.2, r. l. f.; best. -en; pl. (möjl. äv. att hänföra till sg. planta) -er (CivInstr. 250 (1628), Dahlberg Dagb. 37 (c. 1660; uppl. 1912)).
Ordformer
(plant 1640. planta 1634 osv. plante 1649. planten, sg. best. 1626—1847)
Etymologi
[jfr ä. t. plante, ä. eng. o. ä. fr. plant, it. pianta, span. planta; av lat. planta, fotsula, rotbesläktat med FALA, sbst.1 — Jfr PLANTA, v.]
(i skildring av ä. förh.) planritning, (grund)ritning, plan(skiss); (plan)karta, i sht över stad l. befästningsanläggning; förr äv.: (stads) planlagda område. OxBr. 1: 328 (1626). (Andreas Bureus) skall .. beflijtha sigh att få plantter och afrijtningar af fremmande serdeles nerbelägne städer och befästningar. CivInstr. 250 (1628). Interim mente R. Cancelleren att een Ingenieur måste sändas till Gottlandh och fatta af hele landet een fullkomligh planta. RP 11: 372 (1646). (Jorden) är till en utom staden och dess planta boende försåld worden. VRP 2/4 1733. TurÅ 1917, s. 3 (i skildring av ä. förh.). — jfr STADS-PLANTA.
Ssg: PLANTE-BOK. (förr) om samling av planritningar över städer o. befästningsanläggningar o. d. Swensche Plante-Booken. (1637; titel på samling av stads- o. fästningsplaner).

 

Spalt P 1047 band 20, 1953

Webbansvarig