| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PLÄTTA plät3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
I. [till PLÄTT, sbst.2 I 1] (†) anbringa (ngt) plätt- l. fläckvis. Plätta en salfva. Tholander Ordl. (c. 1875).
II. [till PLÄTT, sbst.2 V 2] (†) tillklippa l. utstansa l. tillvärka l. ”prägla” mynt. RP 3: 99 (1633).
III. [sv. dial. plätta; jfr t. platzen, plätzen; till PLÄTT, sbst.2 VII] (numera bl. i Finl., vard.) knalla, smälla, puffa; skjuta; förr särsk. i fråga om det ljud som uppkommer vid skjutning med ett gevär som laddats med otillräcklig krutladdning; äv. tr., med obj. betecknande projektilen l. dyl. Weise 225 (1697; t. orig.: Platzen). Carl XII Bref 38 (1700). Vi tänker plätta bly genom Lindströms ria. Hemmer Kokko 39 (1920).
IV. [sv. dial. plätta; jfr t. plätzen; till PLÄTT, sbst.2 VIII. — Jfr PJÄTTA] (bygdemålsfärgat i vissa trakter, särsk. i Finl.) slå till ngn med ett lätt slag, i sht med flata handen, ”smäcka” l. smälla till ngn, ”pjätta”; företrädesvis i förb. plätta till (se särsk. förb.). Schroderus Dict. 245 (c. 1635). Murenius AV 137 (1646). Maja Greta förargade mig .., så att jag plättade henne på örat. Reenstierna Årstadagb. 2: 412 (1822).
V. [sannol. väsentligen att uppfatta ss. utvidgad anv. av III l. IV, möjl. med anslutning till PLÄTT, sbst.2 I 1 (jfr I)] (i Finl., vard.) anbringa l. ”smäcka” l. ”klatscha” (en färgklick o. d. på ngt). Adam van Düren har plättat sitt märke litet hvarstans. Ahrenberg Männ. 4: 142 (1909).
Spalt P 1311 band 20, 1953