| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
POLAR pωla4r, sbst.2, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
mat. linje som vid ett kägelsnitt står i sådant förhållande till en punkt (pol) att en genom punkten dragen sekant skär linjen o. kägelsnittet så, att man får 4 punkter i harmoniskt förhållande; jfr POL, sbst.1 7 d γ, POLAR-LINJE. Lindelöf AnGeom. 121 (1864).
Spalt P 1366 band 20, 1953