| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
POL pω4l, sbst.1, r. l. m. (RelCur. 7 (1682) osv.) ((†) n. Brenner Pijn. 50 (1727: polen, pl. best.)); best. -en, äv. (numera bl. tillf.) -n; pl. -er32 (Spole Alm. 1673, s. 19, osv.) ((†) -ar Swedenborg RebNat. 3: 316 (1718), Möller (1807); ss. n. = (se ovan)). Anm. Ordet användes förr äv. med latinsk böjning, t. ex. poli, nom. pl. (Luth Astr. 4 (1584; i bet. 1)), polos, ack. pl. (Risingh LandB 81 (1671; i bet. 2)), polum, ack. sg. (Sylvius Mornay 163 (1674; i bet. 4)). I ssgn pol-höjd förekommer den latinska nominativformen hos Rosenfeldt Nav. 16 (1693: Polus-högd) o. den latinska genitivformen hos Strömcrona Passchart. Titelbl. (1739: Poli-Högder).
1) i sht astr. om vardera av de i förlängningen av jordens rotationsaxel belägna ändpunkterna på den axel runt vilken himmelssfären tyckes vrida sig, himmelspol; särsk. i förb. med adj. norra (förr äv. nordiska) l. södra (jfr 2 a, b o. 4 a). Jagh observerar någon Stierna öfwer och under Polen i Meridianen, det är hennes största och minsta högd från Horizonten. Rålamb 4: 31 (1690). Biörnen eller Carlevagnen, är en viss Stierne ordning, när in til Nordiske Polen. Ehrenadler Tel. 610 (1723). Himlens norra pol. Strömgren UniversUtf. 8 (1942). — jfr HIMMELS-, MEDEL-, NORD-, SYD-, VÄRLDS-POL. — särsk.
b) (numera bl. tillf.) i förb. med prep. under (förr äv. inunder) för att beteckna belägenhet vid ngn av jordens geografiska poler; stundom möjl. anslutet till 2; jfr EKVATOR 1 anm. Rosenfeldt Nav. 16 (1693). (Somliga antaga existensen av) ett okunnigt (dvs. okänt) land inunder polen, ther ifrå folck hafwa kunnat flyttadt sig in til America. Swedenborg RebNat. 3: 313 (1718). Bergklint MSam. 1: 279 (1781).
c) i utvidgad anv. (jfr 3, 7).
α) (numera bl. tillf.) om den del av himmelssfären som är belägen närmast omkring ngn av himmelspolerna; särsk. i uttr. vår pol, den del av himlavalvet som är belägen över Sverige (jfr 2 b). Jag drömde at jag såg en Stjerna, / Som just mig öfver hufvud satt; / Hon sväfva’, som en liten Sol, / Och skref Ulrica på vår Pol. Dalin Vitt. II. 4: 72 (1743). Snoilsky 2: 79 (1881).
β) [jfr motsv. anv. i gr. o. lat.] (†) om himlavalvet. Nordenflycht Turt. 13 (1743; i bild). När .. / .. tindrande stjernor, i midnattsglans, / Befolka den sörjande pol. Stagnelius (SVS) 4: 378 (c. 1815). Lovén Cam. 217 (1839).
γ) [jfr motsv. anv. i gr. o. lat.] (†) om Polstjärnan. Ty ej en stjerna tindrade fram; af den lysande polen / Spriddes ej glans. Adlerbeth Æn. 73 (1804; lat. orig.: polus).
2) om vardera av ändpunkterna på jordens rotationsaxel (de geografiska polerna); stundom äv. med inbegrepp av den del av jordens yta som är belägen närmast ngn av dessa punkter; äv. (astr.) om motsvarande punkter på andra himlakroppar; särsk. i uttr. från pol till pol, över hela jorden. Spole Alm. 1673, s. 19. Watnet har most stådt högre förr än nu, helst wid polerna. Swedenborg RebNat. 3: 316 (1718). (Thetis hade vandrat kring bl. a. Egypten o.) De kalla polar, där den svarta natten är. Browallius Holbg 74 (1744). De band som öfver hela jorden förena menniskorna från pol till pol. Geijer Brev 82 (1810). Solens poler. Arrhenius Värld. 106 (1906). — jfr JORD-, NORD-, SOL-, SYD-POL. — särsk.
a) (utom i fackspr. numera bl. tillf.) i förb. med adj. norra (förr äv. nordiska) l. södra (jfr b, 1 o. 4 a), om nordpol(en) resp. sydpol(en). Norre Polen (på solen). RelCur. 7 (1682). Vallerius Alm. 1712, s. 37 (: den Nordiska Polen). Cook (skulle) fortsätta kosan så nära Södra Polen, som möjeligt vore. Cook 2Resa 2 (1783). Polarfläckens centrum ligger .. nästan exakt i norra polen (på planeten Mars). Bergstrand Astr. 410 (1925).
b) (†) i uttr. vår (nordiska) pol, norra polen (jfr a o. 1 c α), om de nordiska länderna l. Sverige; jfr c. Allenast wår Nordiske Pool haar inga, wåldsamligen påträngda, Bebyggiare kunnat fördraga. Isogæus Segersk. 643 (c. 1700). Landets mor, Lovisa, / Norra Polens dyra fägnad. Wallenberg (SVS) 1: 49 (c. 1765). Albertinas strålar, / som vår Pol bestrålar. Därs.
c) pregnant, om den (del av jorden som är belägen närmast den) geografiska nordpolen; särsk. (i sht i ä. poesi) i uttr. som beteckna de nordiska länderna l. Sverige (jfr b). Tror du vid Polens platta bygd / At någon lön åt snillet ämnas. Kellgren (SVS) 1: 281 (1792). Han (dvs. G. III), som lif och dager bredde / Öfver polens vinterland! Wallin Vitt. 1: 28 (1808). Runeberg ESkr. 1: 3 (1846).
3) [eg. utvidgad anv. av 1 o. 2] i sht mat. o. astr. om vardera av ändpunkterna på en axel runt vilken ngt roterar l. tänkes rotera; stundom äv. om en fast punkt l. ett föremål runt vilken (vilket) ngt roterar l. tänkes rotera; särsk. om vardera av de punkter på en sfär i vilka den genom en storcirkels medelpunkt gående normalen mot denna storcirkels plan träffar sfären. Rålamb 4: 1 (1690). Klotets poler. Strömer Klot. 1 (1759). Puncterne Zenith och Nadir kallas med et ord Horizontens Poler. Melanderhjelm Astr. 1: 3 (1795). Är en punkt A på 90° afstånd ifrån tvänne punkter .. på en storcirkels periferi, så är punkten A pol till storcirkeln. Wetterstedt Trigon. 59 (1860). (En i papperet nedtryckt nål) utgör den pol, hvaromkring instrumentet vrides. TT 1875, s. 101. Ekliptikans poler. Bergstrand Astr. 49 (1925). — jfr RÖRELSE-, SVÄNGNINGS-POL m. fl.
4) del av en magnet där den magnetiska kraften är särskilt stor; i sht om vartdera av de två ställen på en magnet som äro så beskaffade att det ena (nordpolen) på en fritt rörlig magnetnål vänder sig ungefär åt norr o. det andra (sydpolen) åt rakt motsatt håll; förr äv. i uttr. ense l. oense poler, poler som attrahera resp. repellera varandra. Liknämnda, oliknämnda poler. Positiv, negativ pol (dvs. nordpol resp. sydpol; jfr 6). Klingenstierna Musschenbroek 189 (1747). De Rogier Euler 3: 85 (1787: ense poler, .. oense poler). Stundom händer att en magnet har flera än två poler. Fock 1Fys. 532 (1855). Bringas någon av en magnets poler i beröring med ett icke alltför stort stycke mjukt järn, fastnar detta senare vid magneten. Beckman o. Wetterblad Fys. 1: 72 (1935). — jfr MAGNET-, MELLAN-, NORD-, SYD-POL m. fl. — särsk.
a) (†) i förb. med adj. norra l. södra (jfr 1 o. 2 a, b), om nordpol resp. sydpol. De Rogier Euler 3: 84 (1787).
b) i sht el.-tekn. i elektrisk maskin: del som utgöres av en polkärna (med tillhörande polsko); äv. med inbegrepp av den till polkärnan hörande magnetspolen. De båda mindre (dynamo)-maskinerna hafva hvardera 6 poler, medan den större har 12. SthmBelysn. 129 (1903). Polerna (till en likströmsmotor) fasthållas vid ringen medelst utifrån åtkomliga bultar. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 190.
c) plats där jordens magnetiska kraft är särskilt stor; numera bl. om vartdera av de ställen på jordytan — ett på norra o. ett på södra halvklotet — där en fritt rörlig magnetnål intar vertikalt läge. De Rogier Euler 3: 90 (1787). Flera Naturforskare .. tillägga jordklotet fyra magnetiska poler. VetAH 1820, s. 202. Jordens magnetiska poler. 2SvUppslB 15: 161 (1950).
d) (numera bl. tillf.) mer l. mindre bildl., om ngt som visar dragningskraft l. som utgör det som ngn l. ngt rättar sig efter; jfr POL-STJÄRNA 2. Kolmodin QvSp. 1: 192 (1732). Nord, Känslans pol, magnet för Diktens lekar! / När får mitt öga väl dig åter se? Atterbom SDikt. 2: 315 (1817, 1838). Känslan för det rätta (var) hans rättesnöre, hans ledstjerna, hans pol. Cygnæus 1: 198 (1852).
5) [eg. utvidgad anv. av 4; äv. anslutet till 6] miner. om vardera av de i motsatta ändar av en elektrisk axel belägna delar av en kristall där vid temperaturväxling oliknämnda elektriska laddningar uppträda; förr äv. om vardera ändan av huvudaxeln hos en (nära nog) pyramidformig kristall. Analog, antilog pol (dvs. positivt resp. negativt laddad pol). Tourmalinens Poler utrönas äfven som Magnetens, genom dragning och repulsion. VetAH 1768, s. 4. I en pyramidformig eller pyramidformen sig närmande (krista)ll-form kallas hufvudaxelns ändar för poler. ASjögren Min. 12 (1865). 2NF 22: 666 (1915).
6) i sht el.-tekn. o. fys. om vardera av de delar av ett elektriskt system mellan vilka en skillnad i potential föreligger; särsk. i fråga om vardera av de delar av elektricitetsmaskin l. elektriskt element o. d. mellan vilka en elektrisk ström uppkommer, om de förenas med en yttre ledning; i fråga om galvanisk(t) stapel l. batteri: vardera av ytterändarna; i fråga om galvanisk(t) element l. ackumulator dels om vardera av elektroderna, dels om vardera av de vid elektroderna fästa anordningar (trådar, skruvar o. d.) varigenom ström utgår i den yttre ledningen o. återvänder till elementet resp. ackumulatorn. Positiv, negativ pol (dvs. pol som har högre resp. lägre potential; jfr 4). Då stapelns poler förenades begynte färgförändringen (hos papperen) genast märkas. FKM 1: 56 (1806). Moll Fys. 3: 44 (1899; om metalltråd som är fastlödd vid elektrod i galvaniskt element). I kombinationen koppar-zink-vatten bildar kopparn med sitt ringa lösningstryck den positiva polen, zinken med sitt större lösningstryck den negativa. BonnierKL 4: 1032 (1924). Beckman o. Wetterblad Fys. 2: 7 (1936; om elektrod på influensmaskin). Vad ovan anförts om de ökade riskerna vid högre spänningar (vid trådbussdrift) gäller .. framför allt vid system med ena polen jordad. TT 1940, Elektr. s. 159. — jfr BATTERI-, KOL-, MINUS-, PLUS-, SYRGAS-, VÄTGAS-, YTTER-, ZINK-POL m. fl.
7) i utvidgad l. bildl. anv. av 1 o. 2 (jfr 1 c, 3); i sht om vardera av de delar av en helhet som i ett l. annat avseende utgöra varandras yttersta motsatser; dels om delar som äro motsatta varandra till sitt läge o. dels (med anslutning till 4—6) om delar som (därjämte) äro motsatta varandra i fråga om andra egenskaper (o. ömsesidigt påvärka varandra); äv. allmännare, om vardera av två företeelser, personer l. orter o. d. som utgöra varandras motsatser l. representera två ytterligheter. Orörd min vän af ångst och ifver, / Du klandrar Lyckans kalla pol. Bellman Gell. 11 (1793). Edla hade visat mig det onda och goda i utsagda gestalter; hon hade lärt mig känna de båda polerna af lifvet. Bremer Nina 703 (1835). Oden och Loke, de bägge polerna inom trilogien. Wisén Oden 75 (1873). Ett själfmord kan vara den negativa polen i en lifslust öfver det vanliga måttet. Bergman Dröm. 207 (1904); jfr 6. — jfr MOT-POL. — särsk.
a) (numera företrädesvis i ssgn KÖLD-POL) meteor. om punkt på jorden — vanl. om en på vartdera halvklotet — som vid mätning av ett l. annat meteorologiskt förhållande uppvisar en ytterlighet; äv. om punkt på jorden mot l. från vilken rörelse i atmosfären uppkommer. Doctor Brewster har sökt bevisa att jordpolen ej var den kallaste puncten utan att der voro tvenne poler för högsta kölden och de lågo på 80° Nord. lat. Ehrenheim Phys. 2: 150 (1822). Till följd af den olika fördelningen af land och vatten inses, att polerna för lufttrycket och atmosferens rörelser äro långt ifrån att sammanfalla med de geografiska polerna, likasom äfven fallet var med temperaturpolerna. Hildebrandsson Buchan 165 (1874). — jfr KÖLD-, TEMPERATUR-POL.
b) biol. om del av organ l. organism, dels (i sht i fråga om organ l. organism av mer l. mindre klotliknande form) om sådan del som gm sitt läge erinrar om en pol (i bet. 2), dels om sådan del som till sina utvecklingsanlag l. funktioner är motsatt en annan del. De regelbundna sjöborrarne, d. v. s. sådana, hos hvilka analöppningen befinner sig i kroppens öfre pol och munöppningen i den motsatta. Nathorst JordH 769 (1893). Ögats bakre pol. 2NF 3: 685 (1905). — särsk.
α) zool. om vardera av de båda motsatta ändarna av vissa djurarters ägg; i sht med tanke på den olika beskaffenheten av gulan i dessa ändar. Animal pol (dvs. den del av äggulan där sådana organ som nervsystem o. sinnesorgan bildas). Vegetativ pol (dvs. den del av äggulan där t. ex. tarmkanalen bildas). Längden (av sillmåsens ägg) imellan Polerna är 2 tum 10 lin(jer). VetAH 1783, s. 108. (Insekts-)Äggets öfre pol innesluter .. alltid djurets hufvud. Boheman ÅrsbVetA 1855—56, s. 2. Redan i det yttre framträder skilnaden mellan (grod-)äggets båda poler. NF 18: 503 (1894). SvUppslB 21: 875 (1934).
β) om vardera av de motsatta ändarna av en cell; äv. om vardera av de delar av en cell mellan vilka vid celldelning kärnspolen bildas. NF 20: 118 (1896). Kärnmembran och kärnkropp upplösas .. (efter bildandet av akromatiska spolen) och försvinna och samtidigt bildas elastiska fibrer, som förbinda vardera kromosomen med spolens bägge poler. Broman Männ. 1: 27 (1925). De bipolara (cellerna ha) en dendrit och en neurit, vilka lämna cellen vid motsatta poler. SvUppslB 19: 972 (1934).
γ) bot. om vardera av de till sina anlag olika ändarna av en växts stam o. rot. SvUppslB 21: 875 (1934). jfr ROT-, SKOTT-POL.
δ) (†) om blad o. rot hos växter l. om lungor o. mage hos djur (tänkta ss. de båda ytterpunkterna i växternas resp. djurens system). Agardh Bot. 1: 72 (1830). Därs. 2: 6 (1832). Anm. Anv. klandras i Berzelius Brev 10: 72 (1831).
ε) (†) anat. om den del av (det nära nog halvklotformiga) lårbenshuvudet där det s. k. runda ligamentet har sitt fäste. Martin Bensj. 276 (1782).
c) mer l. mindre bildl., om ngt som uppfattas ss. ngts centrum l. det varomkring ngt rör sig l. den grund varpå ngt vilar; särsk. (i äldre religiöst spr.) om Gud. Halt stadigt widh den Pool, som ewigh är och blifwer. Achrelius Mor. C 2 a (c. 1690). Hur ofta (har jag) ej dess (dvs. Juliettes) Själ åt Nådens pol sökt vända? Lidner (SVS) 1: 211 (c. 1790). Gudsfruktan och arbete voro hans lefnads poler, kring hvilkas axel allt vände sig. 2SAH 36: 136 (1862). Frankrike blir .. åter reduceradt till Västeuropas centrum allena; men huru kulturens pol än vandrar öfver jorden, kan det aldrig utträngas från en plats på första raden. Kjellén Stormakt. 1: 132 (1905).
d) (i fackspr., i sht mat.) om punkt till vilken andra punkter l. linjer o. d. stå i ett visst (i olika fall på olika sätt definierat) förhållande; särsk.
α) i koordinatsystem: fast punkt, i förhållande till vilken en rörlig punkts läge bestämmes gm sammanbindningslinjens längd o. riktning, origo. Lindelöf AnGeom. 8 (1864).
β) om den fasta punkt som en spiral under sina vindlingar närmar sig (men aldrig uppnår). Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 157. Lindelöf AnGeom. 152 (1864).
γ) punkt som vid ett kägelsnitt står i sådant förhållande till en linje (polar) att en genom punkten dragen sekant skär linjen o. kägelsnittet så, att man får 4 punkter i harmoniskt förhållande; stundom äv. om vardera av de punkter på en sekant till ett kägelsnitt l. en andragradsyta, som jämte skärningspunkterna bilda ett harmoniskt förhållande; jfr POLAR, sbst.2 Lindelöf AnGeom. 41 (1864). Harmoniska poler till en konisk sektion. Därs. 120.
δ) punkt i planet, som representerar ett värde för den oberoende variabeln i en funktion för vilket funktionen blir oändlig utan att bli oändlig för någon punkt i den närmaste omgivningen. NF (1888).
a) astr. till 1, om avståndet mellan en punkt på himmelssfären o. den närmaste himmelspolen, räknat i grader av en cirkellinje genom de båda himmelspolerna o. punkten. Lindhagen Astr. 182 (1858).
b) (i fackspr.) till 2: (en orts) avstånd från den närmaste polen. En liten ö, belägen .. på samma polafstånd som södra delen af Labrador och Hudsons bay. Nordenskjöld Polarv. 84 (1907). —
(6) -BRICKA, r. l. f. (†) fys. om vardera av de yttersta metallskivorna i en galvanisk stapel; jfr -platta, -skiva. FKM 2: 25 (1807). Elektriska stapelns positiva polbricka. Berzelius ÅrsbVetA 1837, s. 113. —
(4 b) -BÅGE. [jfr t. polbogen, eng. polar arc, fr. arc polaire] el.-tekn. i fråga om magnetpol i elektrisk maskin: beteckning för avståndet mellan de båda polkanterna, mätt utefter en cirkellinje med sin mittpunkt på maskinens geometriska axel. TT 1902, M. s. 72. —
(7 b α) -CELL. biol. cell som vid äggs mognande utvecklas i dess ena pol o. därefter utstötes ur ägget, riktningskropp. NF 18: 498 (1894). —
(1, 2) -CIRKEL. [jfr nylat. circulus polaris] om vardera av de på ett avstånd av ungefär 23 1/2° från jordens nordpol resp. sydpol belägna parallellcirklar, mellan vilka varje dygn av året har växling av dag o. natt; äv. om vardera av de på samma avstånd från norra resp. södra himmelspolen belägna parallellcirklarna på himmelssfären. Norra, södra polcirkeln. VetAH 1741, s. 260. 2NF (1914; på himmelssfären). Klimatbältena, de kalla, de tempererade och de tropiska, pläga vanligtvis avgränsas av polcirklar och vändkretsar. Globen 1930, s. 24. särsk. (†) i utvidgad anv., om del av jorden som är belägen innanför ngn av polcirklarna. D. Forster är återkommen ifrån södra polcirculen gr. 71. Linné Bref I. 2: 360 (1775). —
(4 b) -DELNING. [jfr t. polteilung] el.-tekn. i fråga om magnetpoler i elektrisk maskin: beteckning för avståndet mellan mittpunkterna på två intill varandra sittande polers mot luftgapet vända ytor, mätt utefter en cirkellinje med sin mittpunkt på maskinens geometriska axel. TT 1902, M. s. 103. —
-DIAMETER. (i fackspr.) diameter som går genom jordens (l. annan himlakropps) poler; jordaxel; jfr polar-diameter. Scheutz Jord. 4 (1856). —
-FLYGNING. flygning till l. över (trakten av) ngn av jordens poler. Amundsens (tilltänkta) polflygning. Upsala(A) 1924, nr 20, s. 7. —
-FÖRSKJUTNING. (i fackspr.) om förskjutning i läget av jordens geografiska poler. Köppen och Wegener’s antaganden .. av stora polförskjutningar under kvartär tid, särskilt under istiden, hava redan avvisats av Daly. Fennia 53: 305 (1930). —
-HAV. polarhav; i sht i sg. best., om Norra ishavet. Ödmann Polkr. 6 (1786). (Den östgrönländska polarströmmen) för med sig tre fjärdedelar av den is, som fryser i Polhavet. Ymer 1939, s. 263. —
(1) -HÖJD. (pol- 1690 osv. pole- 1761—1773) [efter nylat. elevatio poli] (i fackspr.) om den för en ort på jorden uppmätta vinkeln mellan en linje till den närmaste himmelspolen o. horisontalplanet, geografisk bredd, latitud; jfr elevation 3, höjd 2 slutet o. 7 (a). Vid l. på (förr äv. under) 67 graders polhöjd l. en polhöjd av 67 grader. Rålamb 4: 19 (1690). Ett land under 63 1/2° polhöjd. Friluftsbild. 92 (1893). Almanack .. till Stockholms horisont belägen vid 59 grad. 21 min. polhöjd. (1951; boktitel). särsk. [jfr d. det gaar over min polhøjde] (enst., †) bildl., i uttr. det ligger över min polhöjd, det går över min horisont, det förstår jag inte. Hvem ni är och hvad ni vill, det ligger öfver min polhöjd. Hagberg Shaksp. 7: 297 (1849; eng. orig.: out of my welkin). —
-KANT.
1) el.-tekn. till 4 b, i fråga om magnetpol i elektrisk maskin: vardera av de kanter på polskon som löpa (ungefär) parallellt med maskinaxeln. BonnierKL 3: 867 (1923).
2) (†) miner. till 5; på kristall: kant som slutar i en av huvudaxelns ändpunkter. Erdmann Min. 8 (1853). ASjögren Min. 12 (1865). —
(6) -KLÄMMA, r. l. f. [jfr t. polklemme] el.-tekn. klämskruv l. liknande anordning varmed elektrisk ledning förbindes med pol på element l. batteri o. d.; äv. om mutter varmed kabel anslutes till gängad metalldel; jfr klämma, sbst. 3 d. TT 1886, s. 129. Nerén (1930; om mutter). —
(1, 2) -KRETS. (numera mindre br.) polcirkel; förr äv. i utvidgad anv., om del av jorden som är belägen innanför ngn av polcirklarna; jfr polar-krets. 46 (gr. har) varit yttersta kölden i Torne, som nästan ligger under pol-kretsen. Bergman Jordkl. 314 (1766). Norra Polkretsen frambringar äfven en myckenhet andra mineralier. Ödmann Polkr. 56 (1786). Svensén Jord. 97 (1884). —
-KROPP. [jfr t. polkörper] biol.
2) (numera knappast br.) till 7 b β, om bildning inom en cell som är av betydelse för celldelningen, bl. a. ss. utgångspunkt för de trådar som bilda kärnspolen, centralkropp. NF 20: 116 (1896). Wallengren (o. Hennig) 1: 14 (1909). —
-KÄRNA, r. l. f. [jfr t. polkern]
1) el.-tekn. till 4 b, i fråga om magnetpol i elektrisk maskin: kärna kring vilken magnetiseringslindning är anbragt; jfr kärna, sbst.1 2 g ε. 2UB 3: 48 (1896).
2) bot. till 7 b: benämning på vissa gm kärndelning i en embryosäck uppkomna kärnor som efter sammansmältning med en spermakärna ge upphov till frövita; jfr kärna, sbst.1 2 e. Lundström Warming 231 (1882). —
-LAV. (†) bot. laven Nephroma arcticum (Lin.) Forssell, norrlandslav; jfr polar-lav. SvBot. nr 522 (1816). —
(4 b) -LUCKA, r. l. f. [jfr t. pollücke] el.-tekn. om mellanrummet mellan två magnetpoler i en elektrisk maskin. FörslElektrOrdl. (1931). —
(4 b) -OMKOPPLING~020. el.-tekn. omkoppling av en växelströmsmaskins poltal för ändring av maskinens varvtal. Tranéus Elektr. 34 (1922). —
(6) -PAPPER. el.-tekn. o. fys. med vissa ämnen impregnerat filtrerpapper som användes för att undersöka, om en elektrisk pol är positiv l. negativ. BonnierKL (1926). KatalInstallAsea 1931, s. 194. —
(5) -PLAN, n. (†) miner. på kristall: yta som slutar i en av huvudaxelns ändpunkter. Erdmann Min. 8 (1853). Rebau NatH 3: 11 (1879). —
-PLATTA, r. l. f. [jfr t. polplatte] (i fackspr.)
2) till 6: platta som utgör en elektrisk pol; särsk. om elektrod i galvaniskt element l. om vardera av de yttersta plattorna i galvanisk stapel; jfr -bricka, -skiva. Edlund ÅrsbVetA 1851, s. 149. UB 2: 370 (1873; i galvanisk stapel). —
-PUNKT. (pol- 1828 osv. pols- 1693)
1) till 1—4, om punkt (på himmelssfären, jorden, klot, magnet o. d.) som utgör en pol. Rosenfeldt Nav. 47 (1693; om himmelspol). JernkA 1884, s. 45 (om punkt som utgör magnetisk pol inom ett malmlagers övre ända).
2) (numera bl. tillf.) till 7, om vardera av två punkter som äro belägna i var sin ända av ngt; äv. om vardera av två företeelser som utgöra varandras yttersta motsatser. Nummertecken utsättas .. (vid mätning av fornlämningar) i båda polpuncterna af skeppsformer, ovaler, m. fl., samt i båda ändarna af den längsta tvärlinien. 2VittAH 14: 49 (1828, 1838). Himlens jubel eller dödens mörker — fantasimartyrernas eviga slängpolska mellan polpunkterna. Blomberg FlodStig. 104 (1933). —
-RADIE. (i fackspr.) om halva jordaxeln; äv. om annan himlakropps halva rotationsaxel. KrigVAH 1887, s. 106. —
(6) -REAGENSPAPPER~00120. [jfr t. polreagenzpapier] el.-tekn. o. fys. = -papper. 2NF 32: 1046 (1921). —
(4 b) -RING. [jfr t. polring] el.-tekn. ringformig maskindel (av magnetiskt material) vid vilken polkärnorna i en elektrisk maskin äro fästa, magnetring; jfr ok, sbst. 3 g. BonnierKL Suppl. 1319 (1929). —
-SIDA. (i fackspr.) sida som är vänd mot den närmaste av jordens poler. Linné Bref I. 2: 219 (1758). På polsidorna av vändkretsarnas högtrycksområden. Carell o. Edelstam 71 (1931). —
(6) -SKIVA, r. l. f. fys. = -platta 2. Fock 1Fys. 575 (1855; i galvanisk stapel). Moll Fys. 3: 44 (1899; i galvaniskt element). 2NF 21: 1266 (1914). —
(4) -SKO, r. l. m. [jfr t. polschuh, eng. pole shoe] el.-tekn. parti av magnetpol i elektrisk maskin vilket ligger intill luftgapet o. är utformat så att det magnetiska flödet får en lämplig fördelning. TT 1892, s. 271. AutB 268 (1947). —
(6) -SKRUV. el.-tekn. klämskruv varmed elektrisk ledning förbindes med pol på element l. batteri o. d.; jfr -klämma. Nyström Telef. 19 (1885). SoldatinstrSign. 1945, s. 131. —
(6) -SPÄNNING. [jfr t. polspannung] el.-tekn. om den spänning som förefinnes mellan en elektrisk strömkällas poler, klämspänning. Konow (1887). Två motorer på 1,500 volts polspänning. 2NF 35: 520 (1923). —
(1) -STJÄRNA. (pol- 1677 osv. pole- 1740) [efter nylat. stella polaris]
1) om den närmast norra himmelspolen belägna av de för blotta ögat synliga stjärnorna (dvs. stjärnan α i stjärnbilden Lilla björnen), vilken av gammalt använts ss. ledstjärna för sjöfarande; numera bl. i sg. best.; förr äv. i pl. i allmännare bet., om de närmast norra himmelspolen belägna stjärnorna; jfr nord-stjärna 1, polar-stjärna. Voigt Alm. 1677, s. 13. Från .. (Scilliöarna) höll .. (kartagern Himilco) rakt på polstjernorna. Holmberg Nordb. 73 (1852). Strömgren AstrMin. 2: 70 (1927).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. om ngt som är (l. bör vara) bestämmande för ngns strävanden l. tänkande; jfr led-stjärna slutet. Tag din Polstjerna uti ögnasikte och färdas til det sanna lifvets land. Lantingshausen Young 2: 58 (1790; eng. orig. Pole-star). Pligten .. var hans polstjerna. PT 1883, nr 68 A, s. 3. SvD(B) 1945, nr 205, s. 4. —
(4) -STYRKA, r. l. f. [jfr t. polstärke] fys. magnetiskt grundbegrepp som kvantitativt bestämmes av den magnetiska kraft som utgår från en magnetpol. PedT 1893, s. 263. —
(6) -TRÅD, sbst.1 el.-tekn. o. fys. metalltråd som utgör pol i galvaniskt element o. dyl. l. som är förbunden med en elektricitetskällas pol; jfr elektrod. De ämnen, som (vid elektrisk sönderdelning) afsättas vid hvar och en poltråd, hafva sig emellan en viss analogi. FKM 1: 30 (1806). 2NF 32: 1046 (1921). —
(1) -UR, n. (†)
1) om antikt solur bestående av ett urholkat halvklot vari skuggan av en kula l. av (spetsen av) en stav uppfångades. Carlstedt Her. 1: 296 (1832).
-VARTS, adv. [jfr t. polwärts] (mera tillf.) åt polen till. Den avböjande kraften .. når vid omkring 30° till 35° bredd en sådan storlek, att den sätter en gräns för luftrörelsen polvarts. Carell o. Edelstam 70 (1931). —
-ÖRT. bot. den i nordsvenska fjälltrakter förekommande risartade växten Diapensia lapponica Lin., fjällgröna. Liljeblad Fl. 86 (1792).
B (†): POLE-HÖJD, -STJÄRNA, se A.
C (†): POLS-PUNKT, se A.
Spalt P 1353 band 20, 1953