Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PROKURAT prω1kɯra4t l. prωk1– l. prå1– l. prok1-, l. -ur-, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(förr äv. -cur-)
Etymologi
[till PROKURATOR, sbst.2, efter mönster av sådana ordpar som KONSUL : KONSULAT, LEKTOR : LEKTORAT]
(numera bl. ngn gg) hist. en prokurators (se PROKURATOR, sbst.2 1) ämbete l. ämbetstid. Lindfors (1824). Det prokurat han nu i tio år beklätt. Åkerhielm Tib. 427 (1929).

 

Spalt P 2013 band 20, 1954

Webbansvarig