Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PROKURÖR, m.; pl. -er.
Ordformer
(-cureur)
Etymologi
[jfr d. prokurør; av fr. procureur, till procurer (se PROKURERA)]
(†)
1) rättegångsombud, sakförare, advokat. RP 12: 28 (1647).
2) ämbetsman som fungerar ss. allmän åklagare i vissa mål; i ssgrna SJÖKRIGS-, TULL-PROKURÖR.

 

Spalt P 2016 band 20, 1954

Webbansvarig