| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PTRO ptrω4 l. prω4, äv. -o4 (med kort vokal), interj. Anm. I regel uttalas ordet som en tonande bilabial tremulant, dvs. som ett r bildat med läpparna, följt av ett ω l. o, o. ofta av ett samtidigt med tungspetsen bildat r, o. ofta inlett av ett p.
ss. tillrop; äv. i substantivisk anv., om detta tillrop.
1) ss. tillrop till häst, när man vill att den skall stanna l. sakta farten l. lugna sig l. stå kvar där den står. Bellman (BellmS) 4: 105 (1770). Prrroo, Prrroo, pojken, lugnade skjutskarlen. Sjöberg Kvart. 635 (1924). särsk.
b) (†) i uttr. prutt och ptro, ptro, stopp, halt. Prutt och Pro! håll hästen stilla, / Selpinn sitter illa. Bellman (BellmS) 2: 67 (1773, 1791).
2) i utvidgad anv., ss. tillrop till person, när man vill att denne skall stanna l. hejda sig; äv. bildl., för att uttrycka en önskan att en person icke skall fortsätta med ett visst uttalande l. en viss tankegång o. d.; stopp!, håll! Stridsberg Landpr. 47 (1795). Ropa ptro! åt din tunga; den gör krumsprång i otid. Hagberg Shaksp. 6: 346 (1849). BohemAkademist. 81 (i handl. fr. 1918).
3) (i vissa trakter) ss. tillrop till dragdjur, när man vill att det skall svänga åt höger. Hof DialVg. (1772). Sundén AllmogelVg. 7 (1903). Klint (1906).
1) till 1: hejda l. stanna l. lugna en häst gm att säga ptro till den; särsk. i uttr. ptroa på l. åt en häst. Åslund PoetUngd. 66 (1851). Hästen ville gå och Johansson ptroade otåligt på den. Olsson NyaFr. 66 (1950).
2) (mera tillf.) till 2: hejda l. stanna ngn gm att säga ptro till honom. De Geer Hjertkl. 197 (1841).
Spalt P 2317 band 21, 1955