Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PUNJART punjar4t l. PUNJORT -jor4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er; förr äv. POIGNARD l. PUNIARD l. PUNIAR, r. l. m.; best. -en; förr äv. PUNIERT, r. l. m.; pl. -er; förr äv. PUNIER, sbst.2, m.; best. -en; förr äv. PUNGER, m.; förr äv. PUNGARE, m.; best. -en.
(om ä. förh.) ett slags kort stickvapen; dolk; jfr DAGGERT, sbst.1 1, DART 1, STICKERT. HH XXXIII. 1: 112 (1561). (Han) drog wth sinn punnier. 3SthmTb. II. 1: 360 (1599). Stöten var så ifrig, at poignarden geck en tum diupt in i bordet. Säfström Banquer. Pp 4 a (1754). Spak BlVap. 15 (1890).
Spalt P 2415 band 21, 1955