| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PUNKTUR puŋktɯ4r, vard. äv. puŋt-, r. l. m. l. f.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
1) entomol. sammanfattningen av de naturliga punkterna på (del av) en insekt; sätt varpå (del av) en insekt är punkterad; jfr PUNKTERA, v.1 1 b. VetAH 1819, s. 70. Punkturen på hufvud och ryggsköld (hos ”erzfärgade viveln”) något finare. Dahlbom Insekt. 50 (1837).
2) (numera föga br.) med. punktion; äv. mer l. mindre konkret: akt av punkterande, styng uppkommet gm punktion, punktionshål; jfr PUNKTERA, v.1 5. CollMedP 1704, s. 271. Buken var .. full af ärr efter de många puncturerne. VetAH 1804, s. 44. Wernstedt (1951).
3) [efter t. punktur, fr. pointure] boktr. benämning på vissa, numera bl. på tryckmaskiner av äldre typ förekommande små redskap avsedda att vid tryckningen av första sidan av ett ark göra hål i arket o. vid tryckningen av andra sidan intränga i dessa hål o. hålla arket i dess rätta läge, så att trycket på ena sidan noga passar in på trycket på den andra. Holmberg (1795; under pointure). HantvB I. 5: 384 (1937).
4) (numera knappast br.) bokb. visst bokbindarvärktyg, punkturjärn. BokbOrdl. (c. 1847).
(jfr 4) -JÄRN. bokb. redskap med vilket man mäter ut hur mycket som skall skäras bort vid bindningen av en bok o. som med ett par punkter utmärker det ställe där skärningen skall ske. Thon o. Kirsch 7 (1856). Key Amatörbokb. 41 (1916). —
(2) -NÅL. (numera föga br.) med. punktionsnål.
Spalt P 2430 band 21, 1955