Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PUSS pus4, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er G1R 25: 508 (1555), Isogæus Segersk. 746 (c. 1700)).
1) liten vattensamling på marken, pöl; göl; stundom (i sht skämts.) metonymiskt för: sjö; jfr PUTT, sbst.1 1. VarRerV 41 (1538). Rutnadt vattn i kärr, pussar, diken blifver grönt, tjockt, stinkande, osundt. Linné DelNat. 25 (1773). Kälken hoppade i väg över pussar och tuvor. Lagerlöf Jerus. 2: 342 (1909). Den där pussen närmast byn räcker gott, där landar vi (med flygplanet). Forsslund MänVing. 101 (1932). — jfr ANK-, DY-, DYNG-, GYTTJE-, KÄRR-, RÄGN-, TRÄSK-, VATTEN-PUSS m. fl. — särsk.
a) (†) om källa. När in wedh dhen Campaniske staden Puteolis, vthi Italien .. seer man en tänckwärdigh stoor Phusz. RelCur. 159 (1682).
2) (†) i det bildl. uttr. stanna i pussen, gå i stöpet; jfr PUTT, sbst.1 3 a. Det är skada, om denna påbegynta inrätning .. skulle stadna i putsen. Lagerbring Skr. 122 (1765).
Spalt P 2477 band 21, 1955