| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(I 13, 15, III 2) -BREDA, v., -ning, -bredsel (se avledn.), -bredsle (se avledn.). breda (ut) (ngt) över ngt l. ngn.
a) (numera bl. mera tillf.) i fråga om påläggande l. utbredande av täcke l. sjal o. d. över ngt l. ngn. Lind (1749; under aufbreiten). Sedan Ivar infört grålle .. (o.) påbredt det raggiga hästtäcket .. gick han sjelf upp på skullen. Carlén Skjutsg. 29 (1841). särsk. (numera bl. tillf.) ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv., om ngt som är utbrett över ngt. Den undra (dynan i slupen) af fjeder med sina påbredningar af shawlar, kappor och småsaker. Carlén Rosen 451 (1842).
b) i fråga om påstrykning av salva l. smör l. färg o. d. på ngt (ofta med bibet. av att salvan osv. påstrykes tjockt), särsk. med obj. betecknande dels salva osv., dels det varpå salvan osv. strykes; äv. resultativt, med obj. betecknande smörgås o. d.: göra i ordning gm påstrykning av smör, breda. Linc. Dd 4 b (1640). (Jag) började .. påbreda en smörgås. Ödman UngdM 1: 9 (1862, 1881). Han spisade några påbredda bröd ur sin ränsel. Heidenstam Alienus 3: 30 (1892). Det .. ojämnt påbredda sminket. Krusenstjerna Pahlen 4: 273 (1933). särsk. bildl., i fråga om muntlig l. skriftlig framställning, särsk. för att beteckna att ngn (vid skildring av ngt l. ngn l. i ett yttrande o. d.) använder starka l. överdrivna uttryck l. ”skarvar” l. ”tar till i växten” o. d.; stundom: utbrodera (ngt); äv. ss. anföringsverb. SD(L) 1904, nr 165, s. 2. ”Ja detta vet han, olärde sjökarln, men inte ni, stora flickorna, efter all påkostnad”, påbredde husfadern. Högberg Frib. 256 (1910). Att .. (sagan) av somliga sagoförtäljare blev tillökad och påbredd. Nordenstreng Sag. 128 (1923).
Avledn. [till -breda a o. breda på] (†): påbredsel, r. l. f. l. m. [sv. dial. påbredsel, påbressel] (säng)täcke. Verelius 1 (1681). Ekblad Pp 2 a (1764).
(I 15, 16, III 2) -BRINGA, v. [jfr t. aufbringen] (†)
1) förmå l. få (ngn) att ta emot l. överta (ngt), pracka på (ngn ngt); jfr på III 2 k. (Gymnasisten har) sökt påbringa sine Cammerater mynteteckn i pluttrewis at til mig lefwerera. VDAkt. 1717, nr 293.
2) bildl.: ådraga l. åsamka (ngn ngt, t. ex. kostnader, möda); jfr bringa uppå. UpplDomb. 4: 117 (1638). Betala honom påbragte rättegångsomkostningar. NoraskogArk. 4: 320 (1740).
3) [jfr motsv. anv. i t.] uppbringa (ngt hos ngn). Kiöpmännerne (äro) så owillige wordne (att låna staten pängar), igenom thet idkesamma hoos them falierende, at intet kan hoos them påbringas. Gustaf II Adolf 117 (1615). —
(III 2 q) -BRUKNING. (†) bärgv. om påblåsning (se på-blåsa 3); anträffat bl. i nedan anförda ssg; jfr bruka 12 a.
Ssg: påbruknings-tid. (†) tid då påblåsning äger rum. Johansson Noraskog 1: 164 (i handl. fr. 1785). —
(III 7) -BRYGGA, v.1, -ning. [till brygga, v.1] gm förnyat bryggande öka på (ngt) l. åstadkomma tillsats till (ngt); äv. i utvidgad anv., i fråga om kaffekokning: slå på nytt vatten på (kaffe, kaffesump) o. koka nytt kaffe; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om kaffe som kokats på sådant sätt; äv. bildl. Unge Dal. 286 (1831; bildl.). Östergren (1935). Du kan bara brygga på igen det som blev pålagt på (kaffe-)kannan i morse, jag .. tycker nu alltid att den välsignade påbryggningen smakar bäst mellan måltiderna. Laxness SalkaValka 38 (1953). —
(III 2, 7) -BRYGGA, v.2 [till brygga, v.2] (i fackspr., numera knappast br.) vid byggande av fältbro o. d.: bygga på l. tillfoga ett utskjutande parti till (en brodel). ReglBryggslagn. 1870, s. 73. —
(III 2, 7) -BRYTA, -ning. [jfr fsv. pa bryta, söka bryta sig in i (ett hus); jfr på I 56 i] (numera föga br.) boktr. vid förrådssättning (utförd av flera sättare): bryta om uppsatt stil till sidor (o. därvid foga samman de av de olika sättarna uppsatta partierna, så att överskjutande sats från ett skepp kompletteras från ett annat). Schück (1854). Dalin (1855). —
(I 32) -BRÅ, n. [till -brå, v.] om person l. personer (l. djur) l. egenskap(er) o. d. som en person (l. ett djur) brås l. kan brås på; egenskap l. karaktär som återfinnes hos ngn i en tidigare generation o. med hänsyn till vilken en yngre person (l. ett yngre djur) röjer släktskap med den äldre (det äldre); ärvd naturell; (arvs)anlag; stundom övergående i bet.: härstamning; stundom oeg. l. bildl., äv. i fråga om sak. Ha gott, dåligt påbrå. Att du i dygdevärk ditt påbrå artas må. CGripenhielm Vitt. 280 (1688). (Orsaken till förekomsten av vissa statistiska typer är enhetlig, nämligen) ärftligt påbrå, huru mångfaldiga de förhållanden än hafva varit, som ursprungligen danat nämda påbrå eller anlag. Fahlbeck StatTyp 15 (1897). Ungdjur med godt påbrå i mjölkväg. TLandtm. 1897, s. 395. Husgrunderna, vilka ådagalägga ett .. tydligt sydskandinaviskt påbrå. SvFolket 1: 49 (1938). En liten mörk människa med fina drag som erinrade om hennes påbrå från vallonerna. Wägner Lagerlöf 1: 232 (1942). jfr släkt-, teater-påbrå. —
(I 32) -BRÅ, v., l. (numera företrädesvis) -BRÅS, v. dep., -ende (†, VetAH 1801, s. 114). brås på (ngn); äv. med obj. betecknande egenskap l. naturell l. karaktär o. d. (förr äv. sjukdom) som återfinnes hos ngn i en tidigare generation o. med hänsyn till vilken en yngre person (l. ett yngre djur) röjer släktskap med den (l. det) äldre; anträffat bl. i inf. o. ss. vbalsbst. -ende (se slutet); numera bl. i sådana uttr. som ha(va) att påbrås (äv. påbrå) ngn l. ha(va) ngn l. ngt att påbrås (äv. påbrå). Schroderus JMCr. 142 (1620). At tu tin Slächt .. / I Dygden icke wilt påbrå. L. Paulinus Gothus MonPac. 410 (1628). (Amman) bör hafva jämn hälsa, och ej någon sjukdom at påbrås, som kan fortplantas på barnet. Alm(Sthm) 1754, s. 29. Det där temperamentet har du väl att påbrå. Michaelson Ungk. 110 (1892). Byns fäder, vilkas flertal hade att påbrå styva björnjägare. Frisendahl Björn. 66 (1921). Östergren (1935). särsk. [jfr motsv. anv. av sv. dial. påbråen(d)e] (†) ss. vbalsbst. -ende, övergående i bet.: påbrå (se -brå, sbst.). Huru länge Rågetens egne afkomlingar (med en gumse) kunde bibehålla sit påbrående på henne eller på Mödernet. VetAH 1801, s. 114. —
(I 3, III 1) -BRÄDER, pl. (†) bräder som anbringa(t)s l. fastspika(t)s på ngt ss. beklädnad, beklädnadsbräder. HistPolitNytt 1792, 1: nr 9, s. 2. —
-BRÄNNA, v., -ing. [jfr d. påbrænde (i bet. 1, 2), t. aufbrennen (i bet. 1), anbrennen (i bet. 1, 2)]
2) till I 15, III 2: bränna vid (ngt); numera nästan bl. (i fackspr.) i fråga om vidbränning av mjölk i pastöriseringsapparat. Lind 1: 128 (1749). I pasteurer med starkare påbränning. LAHT 1920, s. 92. —
(I 1 q, III 7) -BRÖD.
1) bröd som vid köp av bröd fås l. ges på köpet; numera företrädesvis (ngt vard.) allmännare, om ngt som vid ett köp fås l. ges på köpet; jfr bagar-dussin. SvTyHlex. (1851). Vi fick två (vinerbröd) i påbröd, när brödfröken hörde, att vi varit med skatten. Wägner Norrt. 124 (1908). (Han) erbjöd .. mig att få inköpa för 1000 kr. olika spritvaror .., och skulle jag ”i påbröd” erhålla lika många flaskor vin som spritflaskor. SvD(A) 1929, nr 342, s. 3.
2) bröd o. mjöl som vid ransonering tilldelas utöver normalransonen; anträffat bl. i ssgn påbröds-kort.
3) (ngt vard.) bildl., om ngt som fås l. ges l. kommer till extra l. som utgör ett tillägg l. tillskott till ngt annat o. d.; särsk. i sådana uttr. som (få l. ge o. d. ngt) till l. i l. (så)som påbröd (på ngt). Jolin Ber. 5: 145 (1881). En .. krigare, som efter afskedstagandet .. såsom påbröd på den torftiga pensionen, fått ett postkontor. Adelsköld Dagsv. 2: 38 (1900). Ett litet extra påbröd i lidandet. SDS(A) 1932, nr 138, s. 8.
Ssg: påbröds-kort, n. till -bröd 2: ransoneringskort berättigande till inköp av viss mängd bröd o. mjöl utöver normalransonen (i Sverige i bruk under åren 1917—1919). SvD(A) 1916, nr 352, s. 3. 2NF 27: 1245 (1918). —
(I 15, III 2) -BRÖSTA, v., -ning (KrigVAH, ExFältartill.). (numera knappast br.) artill. förena lavett o. d. med föreställare gm påhakning av lavettsvansens uppbröstningsögla i föreställarens uppbröstningskrok; äv. tr., med obj. betecknande lavett l. uppbröstningsögla o. d., äv. med (indirekt) obj. betecknande föreställare; jfr upp-brösta, brösta upp. KrigVAH 1824, s. 262. En i svansänden (på lavetten) befintlig uppbröstningsögla påbröstas en sadelföreställare. Billmanson Vap. 296 (1882). Då lavetten är påbröstad. De Ron o. Virgin I. 5—7: 72 (1887). ExFältartill. 1893, 1: 74. —
(I 15, III 2) -BRÖSTNING, sbst.2 (sbst.1 se -brösta). [till bröst 5 f; jfr bröstare] (†) bärgv. vid bröstborrning: påbörjande av borrhål gm uppmejsling med borren av en liten grop; jfr på-hugga 3. JernkA 1880, s. 596. —
(III 6) -BUD, förr äv. -BÅD, n. ((†) r. l. m. l. f. Lagerström Bunyan 1: 143 (1727)); best. -et; pl. = ((†) -er Delachapelle ExBook 43 (1669)). (-bod(h) 1541—1755. -bud (-dh, -dt) 1546 osv. -båd(h) 1626. -böd 1615)
1) till på-bjuda 2 o. bjuda på 1: befallning l. kungörelse varigm ngt påbjudes (föreskrives l. anbefalles o. d.); föreskrift l. bestämmelse o. d.; äv. oeg. l. bildl.; stundom (i sht skämts.) allmännare, övergående i bet.: tillkännagivande l. budskap (att ngt kommer att ske). Utfärda (ett) påbud om ngt. Dan. 6: 7 (Bib. 1541). Alle allmänne påbud skole af Trompetare och Pukare utblåsas, omslås och offenteligen förkunnas. LMil. 1: 236 (1683). Den evigt oupphunne (skådespelaren fann) tiden vara inne att låta ett påbud utgå öfver allt Sveriges land, att han ämnade för alltid taga farväl (av scenen). Hedenstierna FruW 189 (1890). Det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Luk. 2: 1 (Bib. 1917). Att kontrollera att påbudet om simdräkt efterleves (i simhallen). Carlsson 4711 119 (1921). Rättesnöret för mitt leverne är bibeln och mitt samvetes påbud. Moberg Utvandr. 116 (1949). särsk. (†) med objektiv gen., i uttr. krig(et)s påbud, (utfärdande av) befallning att börja krig(et). Sulpitius .. anhölt om thet Macedoniske Krijgetz påbådh. Schroderus Liv. 394 (1626). Därs. 893.
2) (†) till på-bjuda 3 o. bjuda på 3: bud (se d. o. 4 slutet) varigm ngn bjuder över en annan vid auktion. EtnolKällskr. 2: 141 (1800).
Ssgr (till -bud 1): påbuds-brev. (†) av myndighet o. d. utfärdat brev innehållande (ett) påbud. PrivSvStäd. 3: 590 (1587). AJGothus ThesEp. 1: 50 (1619).
-märke. om trafikmärke (med vitt tecken på blå botten) som anger föreskrift av viss art rörande trafiken (t. ex. rörande körriktning); stundom äv. om vissa upplysningsmärken (t. ex. rörande parkeringsplats). SFS 1951, s. 1539. Bilkal. 1954, s. 8, Pl. 3.
-BUDA. [till på-bud] (tillf.) utfärda påbud om (ngt), påbjuda (se d. o. 2). NNisse 1900, nr 32, s. 4. —
(I 24 c α, III 5, 6) -BUDNING. (†) gm bud (se d. o. 1 b ε) utfärdad kallelse att infinna sig (för fullgörande av viss skyldighet); jfr båda, v. 5. MeddNordM 1899—1900, s. 63 (1831). —
(I 13, 15, III 2) -BULTA, -ning. (mera tillf.) = bulta på 1, 2. SvTyHlex. (1851). Efter ett par påbultningar öppnades den jernbeslagna dörren. Kræmer Span. 182 (1860). —
-BYGGA, -ning.
1) (†) till I 1: bygga l. uppföra (ngt ngnstädes) på marken l. på av naturen bildad grund ss. underlag; jfr 3. (Bokstaven) D (på ritningen över hamnplatsen) .. är en klippa der en stenkista kan påbyggas att fästa Skeppen uti. HSH 6: 145 (1658).
2) (†) till I 4 c α; bildl. (jfr 3 slutet): förlita sig på (ngn l. ngt); jfr bygga 9 d β. Thet andre lösse partii .. som man dågh lithet påbygge kan. HSH 7: 34 (1588). Prytz OS H 3 b (1620).
3) till I 1, III 7; i fråga om uppförande av byggnadsdelar o. d. ovanpå andra l. uppförande l. (till)byggande (vanl. på höjden) av nya delar på ngt (t. ex. hus, mur, befästning, fartyg, väg); särsk. dels med obj. betecknande byggnadsdel o. d. varpå ngt uppföres l. hus l. mur osv. vartill ngt nytt tillbygges, dels med obj. betecknande det som bygges ovanpå ngt l. som gm tillbyggnaden nyuppföres; jfr bygga på. ÅbSvUndH 58: 300 (1814). Sedan .. (farkosten) är gången af stapeln, påbygges det runda taket. Gosselman Col. 1: 221 (1828). Fästningsverken (i Reval) påbyggdes .. (o.) förstärktes. Fryxell Ber. 4: 8 (1830). Vägen (var) påbyggd utåt, så att afståndet från vägkanten ned till marken närmade sig ett par meter. Lindqvist Dagsl. 3: 194 (1904). Efter mångårigt påbyggande kan ett storkbo bli ända till manshögt. Rosenius SvFågl. 4: 25 (1931). särsk. oeg. l. bildl.; särsk. med avs. på ngt immateriellt (t. ex. tankebyggnad, skolform), stundom: utbygga (ngt med ngt). (Run-)Stafwen Ijs och des påbygde Runor. Rudbeck Atl. 1: 857 (1679). Hvad oändelig mängd af Systemer hafva icke tid efter annan blifvit upstälde, påbyggde, kullslagne och åter uprättade! Kellgren (SVS) 4: 373 (1784). Om .. (Svenska Boktryckarföreningen) skulle påbyggas .. med en s. k. näringsavdelning. NordBoktrK 1912, s. 42. En sexårig folkskola med påbyggd sexårig mellanskola. PedT 1944, s. 129. —
(I 1, III 7) -BYGGE. [jfr -bygga 3] (mera tillf.) påbyggnad (i abstr. o. konkret anv.). Östergren (1935). —
(I 4 c α) -BYGGLIG. (-bygge-) [jfr -bygga 2] (†) pålitlig, tillförlitlig. Dalin Vitt. 3: 498 (c. 1750). Nordforss SSkr. 1: 40 (1800; klandrat i JournSvL 1800, s. 271). Meurman (1847). —
1) (†) till I 1, motsv. -bygga 1: på ett markområde l. ett hemman o. d. uppförd byggnad, åbyggnad. Weste (1807).
a) abstr.: handlingen l. värksamheten att bygga på l. påbygga ngt; äv. bildl. (jfr -bygga 3 slutet). Alfred i England gjorde väl för Uplysningen några anstalter ..; men de voro ej annat än en svag grundläggning, hvars påbyggnad ej kunde fullbordas. LBÄ 11—13: 96 (1798); jfr b. Genom påbyggnad af Skol-huset stå .. bonings Rum för samtlige Lärarena att erhållas. ÅbSvUndH 58: 249 (1825).
b) konkret, om ngt som uppförts gm påbyggnad (i bet. a); påbyggd del av hus l. mur l. fartyg o. d.; äv. bildl. (jfr -bygga 3 slutet). MeddSlöjdF 1896, s. 35 (c. 1690). Villa Medici (med tornlika påbyggnader). Hahr ArkitH 376 (1902). ÅbSvUndH 1: 126 (1921; bildl.).
Ssg (till -byggnad 2): påbyggnads-däck. (föga br.) sjöt. provisoriskt däck uppbyggt över övre däck ss. skydd för däckslast. SFS 1916, s. 528. 2NF 25: 970 (1917). —
(III 2) -BYLTA, v., -ning. kläda på (ngn) så mycket att han liknar ett bylte, svepa in (ngn) i l. hänga på (ngn) en mängd kläder; bylta på (ngn ngt); äv. refl. Att påbylta sig en mängd kjortlar. Atterbom Minn. 6 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Allmogens barn äro .. i allmänhet .. ”påbyltade” en hop kläder, när de äro små. Langlet Husm. 916 (1884). En kall februarimorgon lämnar en påbyltad patrull vår klippö. TurÅ 1942, s. 323. —
1) till I 13, 15, III 2: bära fram o. lägga l. ställa l. placera o. d. (ngt) på ngt. Bonden lät sättia fram bord, och war mat på burin. Verelius Gothr. 5 (1664; isl. orig.: á borinn); möjl. icke ssg. LBÄ 44—50: 296 (1801). Då bädden (till en drivbänk) är lagd, påsättes bänklådorna och jord påbäres strax. HbTrädg. 1: 116 (1872). särsk.
a) (förr) metall. i fråga om masugns l. smältugns förseende med kol l. smältgods; jfr uppsätta samt på III 2 b. Johansson Noraskog 1: 138 (i handl. fr. 1785). VetAH 1803, s. 31. De påburna kolen utgjorde 2973 korgar. JernkA 1823, s. 77.
b) (numera bl. tillf.) oeg. l. bildl. Hvad viljen i (skalder) göra? / Försöka att gömma / Min eld under högar / Af påburna versar? Fryxell Dikt. 36 (1829). särsk. (†): bringa (ngt ont l. besvärligt) över (ngn); ålägga (ngn ngt); anträffat bl. dels med sakligt subj., dels i pass. med intr. bet. (liktydigt med: vederfaras (ngn) l., utan personobj., inträffa l. komma på). Somblighe .. woro til fridz at lijdha och vmgella alt thet them påbäras kunde for Christi troo skuld. OPetri 3: 409 (1530). Lijda ondt, fattigdom och annat som påbäras kan. Prytz Gyllenstiärna B 2 a (1651). (Pedellen skall) uthrätta .. Consistorii ringare ährender .., bära Capitlets bref, dher omtränger, och .. annat slijkt, som omständigheterna kräfia, och honom medh skähl på bära kunne. KOF II. 2: 446 (c. 1655).
2) (tillf., skämts.) till III 1 a, i p. pr. med passiv bet.: som man bär på sig. Han tog upp en bomullssudd ur sitt påbärande husapotek. GbgP 1953, nr 244, s. 10.
3) (†) till III 3 b; opers.: färden går (till en plats l. åt ett håll o. d.); äv. bildl.: det går l. utvecklar sig (i den l. den riktningen o. d.); jfr bära på 2. (Han) wille .. wäll förswara (sitt handlingssätt) ehwar thet kan påbära. RARP 6: 118 (1657). HFinlÖ 172 (1711). Vore jag tiugu åhr yngre, hade jag lust at följa Eders Kongl. Majestet (dvs. K. XII) hvart på bore. Swedberg Lefv. 576 (1729); möjl. icke ssg. —
(I 13, III 2 b) -BÄRNINGS-KAR, n. [sv. dial. påbärningskar; till -bära 1 o. bära på 1] (förr) vid bryggning använt kar vari vörten hälldes o. vari den silades (upprepade gånger) genom ett filtrum av halm o. enris o. d., silkar. Dædalus 1935, s. 92 (om ä. förh.). —
(I 13, III 2 b) -BÄRS-KAR, n. (-bära- 1757—1758. -bäre- 1758—1787. -bärs- 1711—1780) [sv. dial. påbärskar, äv. påbärarekar; till -bära 1 o. bära på 1] (†) = -bärnings-kar. VDAkt. 1712, nr 160 (1711). BoupptVäxjö 1787. —
(III 7) -BÄTTRA, -ing. [y. fsv. pabätring] förbättra l. upphjälpa (ngt), bättra på l. upp (ngt); stundom övergående i bet.: utöka l. öka på (ngt). JernkA 1852, s. 71. Elden påbättrades öfverallt för att åstadkomma mesta möjliga rök. GHT 1895, nr 208 B, s. 3. Under 1720-talet påbättrades .. Fittjabron. Ymer 1938, s. 198. Kap, där man .. sökte hamn för påbättring av proviant och vattenförråd. SvFolket 6: 190 (1938). —
-BÖRD. (†)
1) till I 13, III 2 b; om (frambärande o.) påhällande av vört i silkar; anträffat bl. i ssgn påbörds-kar; jfr -bära 1.
2) till I 16 c, III 2; bildl., = -börda, sbst.; jfr -bära 1 b slutet. Stiernman Riksd. 1493 (1664). VDAkt. 1710, nr 105. särsk. om anklagelse l. tillvitelse l. klagomål mot ngn; jfr -börda, v. 1 d, 2, samt bära, v. 6. Emädan .. iagh ifrån deras påbörder ähr aldeles och laglighen befrijader. VDAkt. 1662, nr 233; möjl. till -börda, sbst. Osanna påbörder. HSH 12: 320 (1719); möjl. till -börda, sbst.
(I 16 c, III 2) -BÖRDA, r. l. f. [jfr -börda, v., samt -börd 2] (numera bl. ngn gg tillf.) bildl., om ngt som pålägges l. pålagts ngn o. som betungar l. trycker l. åvilar honom ss. en börda (se börda, sbst. 4); besvär, tunga; särsk. om skatt l. pålaga l. prestationsskyldighet o. d. Stiernman Riksd. Bih. 367 (1657). VDAkt. 1678, nr 379. Vad ha vi (lantbor) egentligen för nytta av staden? Därifrån får vi bara påbördor. Lo-Johansson StädAnsikt. 224 (1930). —
(I 16 c, III 2) -BÖRDA, v., -an (†, NoraskogArk. 4: 56 (1661), VDAkt. 1686, nr 36). (-byrda (-yhr-) 1660—1756. -börda 1643 osv.) [jfr t. aufbürden] eg.: lägga (ngt l. ngn) ss. en börda på (ngn l. ngt); anträffat bl. oeg. l. bildl.
1) (numera i sht i vitter stil; jfr dock e) med avs. på ngt som värkar betungande l. tryckande, t. ex. arbetsbörda, omsorg, bekymmer, skatt, pålaga, prestationsskyldighet o. d.: pålägga (ngn ngt), betunga (ngn) med (ngt); stundom med personobjektet ersatt av obj. betecknande land l. kroppsdel o. d.; förr äv. i uttr. påbörda ngt på ngn l. ngt, betunga ngn l. ngt med ngt. Stiernman Riksd. 1037 (1643). The store uthgiffter, som på Swerige denna tidhen .. hafwer warit påbördat. RARP 8: 179 (1660). Om en menniska i en måltid tillfredsställer dagens hela näringsbehof .. påbördar hon matsmältningsverktygen en alltför stor ansträngning. NF 3: 1178 (1880). Det kanske pinsammaste åliggande, som kunde påbördas honom. Sommarström Thackeray FåfM 1: 239 (1917). särsk.
a) (†) anbefalla l. föreskriva l. ålägga (ngn ngt) (jfr e); särsk. i förb. med inf. (med l. utan att l. till att) l. att-sats: ålägga (ngn att osv.), stundom övergående i bet.: tvinga (ngn att osv.); jfr 3 slutet. KOF II. 2: 278 (c. 1655). Indelningscommissionen (har) velat påbörda dem (dvs. sydhallänningarna) hålla båtzman icke allenast för den ordinarie räntan, utan och för de omtalte 20 d:r smt. 2RA 1: 476 (1723). Jag lemnar derhän, .. om ungdomen .. skal .. våldsamligen påbördas at minnas hvad andra tillförene tänkt hafva. Höpken 1: 216 (1745). Den, jag vördar, / Mig det påbördar, / At dölja mina suckars tal. Nordenflycht QT 1748—50, s. 99. jfr (utan utsatt personobj.): Dij ähr min Wenlige Begeran, att Hanss Höghwyrdigheet Bijskoppen .. behagadhe, påbyrdas (dvs. att det skulle åläggas dem) att dhe sin anpart och försällia måå. VDAkt. 1676, nr 90.
b) (†) med avs. på straff l. böter: pålägga (ngn ngt); äv. med avs. på död: låta (ngn) lida. BraheBrevväxl. II. 1: 134 (1659). Borgemästaren hafuer huarcken muntligen eller skriffteligen påbördat mig nogot böthe. VDAkt. 1671, nr 135. (De mördade furstesönernas) hastiga död hwilken mehrendels dhem med silkes streek påbördas. KKD 5: 77 (1710). Et .. brott, för hvilket de vilja påbörda eder alla mögeliga straff. Bælter JesuH 4: 420 (1757).
c) (†) med avs. på process: skaffa (ngn) på halsen, öppna (process) mot (ngn). Brask Pufendorf Hist. 65 (1680).
d) (numera bl. mera tillf.) med avs. på lidande o. d., förr äv. skymf l. harm o. d.: tillfoga l. åsamka l. förorsaka l. vålla (ngn ngt), förr ngn gg äv. utan personobj.: förorsaka l. vålla (ngt); i sht förr äv. med avs. på beskyllning, klander, misstanke o. d., förr äv. okvädinsord, smädelse, hån o. d.: rikta mot l. till (ngn) l. göra (ngn l. ngt) till föremål för; förr äv. i uttr. påbörda ngn en osanning, rikta en osann beskyllning mot ngn. VDAkt. 1655, nr 186. (Studenten) som hans hustru kindpustat, och nogre skiälssordh påbördat. ConsAcAboP 4: 342 (1676). Den skÿmph, harm och förtreet mig af .. M. Petro Beet wederfaren och påbördat är. VDAkt. 1688, nr 81. (Han) går i främmand’ Älskogs Nätt; / Men skåder mig alleen, att större Harm påbörda. Dahlstierna (SVS) 219 (c. 1696). Tin (dvs. Jesu) sanna efterfölgd nu blir wanwördat, / Och allehanda håhn och spott påbördat. Lybecker 82 (c. 1715). Humbla Landcr. 106 (1740: påbörda mig en osanning). Hvilka oförtjenta förebråelser, misstankar och tillvitelser har ni ej påbördat mig! CFDahlgren 5: 273 (”275”) (c. 1840). Allt .. meningslöst lidande, som människorna påbördade varandra de åren. Posse Fång. 115 (1931). särsk. i utvidgad anv., med sakligt subj.: åsamka l. vålla l. förorsaka l. tillskynda (ngn ngt); numera bl. (ngn gg tillf.) med avs. på lidande o. d., förr äv. med avs. på skam l. olägenhet. Knöppel Reg. 52 (1741). The olägenheter, som en kulen höst påbördar öknenes åboar. Bælter Christen 11 (1743, 1748). När jag den smärta qväfva kan, / Som mig din mull påbördar. Nordenflycht QT 1745, s. 128.
e) (fullt br.) närmande sig l. övergående i 2, med avs. på ansvar l. skuld o. d.: lägga l. skjuta på (ngn), ge (ngn); äv. med avs. på garanti: ålägga (ngn) att ikläda sig; äv. med personobjektet ersatt av obj. betecknande förhållande o. d.; jfr f β. De påbördade honom all skulden därtil. Sahlstedt (1773). Dessa förhållanden, om de också långt ifrån kunna påbördas hela ansvaret för ätternas utdöende, (ha) dock icke litet medverkat därtill. Fahlbeck Ad. 1: 405 (1898). Den garanti, som en säljare anses åtaga sig för sin egen behörighet .., påbördas .. icke gifvaren. Björling CivR 137 (1907). Påbörda ngn ansvaret. Östergren (1935). jfr (numera knappast br.): Til syndaoffer (blev Du, Jesus) gjord för thet / Vår synd blitt tig påbördad. SionSång. 2: 48 (1745).
α) (†) påtaga l. åtaga sig (att göra ngt); äv. med avs. på hat l. förföljelse: ådraga sig. Desza .. (mina) remonstrationer hade lell den werkan, at detta upsåt (dvs. att börja krig mot Ryssland) ej gick för sig, hwarigenom jag åter mig påbördade förföljelse. HC11H 3: 75 (1692). Därs. 83 (med avs. på hat). Cronones Ländzman .. (vill) påbörda sig penningarna att uppbära och nöiachteligen inlefwerera. VDAkt. 1699, nr 73.
β) motsv. e, med avs. på ansvar l. skuld o. d.: påtaga l. ådraga sig; förr äv. i uttr. påbörda sig ngns synd, om Jesus: taga ngns synd på sig (jfr 2 b). Annerstedt UUH Bih. 2: 229 (i handl. fr. 1684). Jag hafwer och mig påbördat en stoor skulld (gm att icke besvara vissa brev). Rudbeck Atl. 2: Föret. 1 a (1689). Tu (Jesus) hafver tig min synd påbördat. Österling Lärops. 80 (1724). Tavannes ville .. ej påbörda sig ansvaret att hafva förgripit sig mot tvenne så mäktiga magnater. Cronholm Lig. 137 (1839).
g) (tillf.) i utvidgad anv., med avs. på konkret sak: på ett skrymmande sätt belasta (ngt) med, belamra (ngt) med; anträffat bl. med saksubj. Den fredliga udden .. (hade) belamrats med alla de plankstaplar m. m., som trafiken finner för godt att påbörda en vacker natur. Topelius Vint. I. 1: 340 (1860, 1880).
2) [jfr 1 (d, e)] lägga (ngn ngt) till last; beskylla l. klandra (ngn) för (ngt); tillskriva (ngn ngt som han klandras för l. som länder till hans nackdel o. d.); förr äv. i uttr. påbörda ngn ngt till last; stundom äv. med sakligt subj. NoraskogArk. 4: 56 (1661). Jagh hafwer eij thet onda giordt, / Som man migh nu påbördar. Ps. 1695, 28: 2. Nordberg C12 1: 34 (1740: til last). Hans grymhet kan mig påbörda, / At jag mig i min plikt förgått! Envallsson Bajocco 17 (1784). Hvarföre påbördar han mig .. meningar, dem jag aldrig yttrat? Palmblad Norige Bih. 52 (1847). Olyckan påbördas av äldre författare adeln. SvRiksd. I. 3: 92 (1933). särsk.
a) (skämts.) ironiskt: (osannfärdigt) tillskriva (ngn ngt som länder till hans heder l. beröm). Då tidningarne påbördade honom dygder, dem han sjelf aldrig drömt sig ega. Strindberg NRik. 71 (1882).
b) med refl. personobj.: taga på sig (brott l. missgärning o. d.); lägga sig (ngt) till last, klandra sig för (ngt). Om ni, såsom domare, pinar en oskyldig att påbörda sig en missgerning, då (osv.). Rydberg Frib. 245 (1857, 1866). Han påbördade sig, att han var ”sticken” och ”snar till träta”. Dixelius-Brettner PrästdSon 113 (1921).
c) med personobjektet ersatt av obj. betecknande (konkret l. abstrakt) sak: klandra (ngt) för (ngt), tillskriva (ngt ngt ofördelaktigt). Språket (bör) .. ej påbördas alla de ofullkomligheter, som endast äro följder af enskild okunnighet eller vårdslöshet. Moberg Hjelpr. 2 (1796). Fahlbeck Ad. 2: 148 (1902).
3) (†; jfr dock slutet) pracka på (ngn ngt); påtvinga (ngn ngt); jfr på III 2 k. Bruksförwaltarne (få icke) påbörda Hammarsmederne uti Arbetslön några odugelige waror emot theras wilja. Bergv. 1: 290 (1673). PH 8: 380 (1766). särsk. med avs. på ngt mer l. mindre abstrakt: påtvinga l. påtruga (ngn ngt); äv. abs.; stundom svårt att skilja från o. numera bl. (föga br.) med nära anslutning till 1; förr äv.: tvinga l. truga (ngn) att tro på (ngt) l. att avge (löfte o. d.); förr äv. [jfr förplikta 3 b] i uttr. påbörda ngn till en lära, tvinga ngn att ansluta sig till en lära. (Hon) hafwer måst sigh wåldsamlingen påbyrda låta til thee papisters falska och bedrägeliga lära. KyrkohÅ 1911, MoA. s. 135 (1669). (Hon) ogillar och uphefwer .. alla sijna obetenckta och sigh påbyrdade nonne-lyfften. Därs. (Jag) lemnar .. hwar och en i sin mening, och wil ingom påbörda thet, hwad jag sielf af egen förfarenhet har anmärkt. Lindestolpe Frans. 106 (1713). LBÄ 42—43: 2 (1800; abs.). Ju mindre de ungas hjärtan voro vända till hvarandra, ju mera frihet i umgänget påbördades de trolofvade. Landsm. VIII. 2: 36 (1891).
4) [jfr 1, 3] (numera bl. tillf.) med avs. på person: pålägga (ngn) att ta hand om l. dra försorg om l. att dras med (ngn); skaffa (ngn ngn) på halsen; i sht förr äv.: påtvinga l. påtruga (ngn ngn). ConsEcclAboP 418 (1660). Så länge ingen Capellan emot församblingernas wilja dhem påbördas. VDAkt. 1711, nr 14. En kostgångerska, som min dotter genom sit fagra snack behagat påbörda mig. Altén Landförv. 11 (1795). —
(I 21 n, III 2 g β) -BÖRJA.
1) börja på l. med (ngt), börja (ngt); jfr på-begynna. RP 8: 254 (1640). Godsägaren (talade) om de förbättringar som han påbörjat i sin landthushållning. PoetK 1817, 2: 148. Det påbörjade brevet. Moberg Rid 99 (1941). särsk.
a) (numera knappast br.) med avs. på institution: grunda l. starta; jfr på-begynna b. Den vackra inrättning för vanlottade barns uppfostran i hufvudstaden, som nyligen blifvit påbörjad. AB 1830, nr 1, s. 4.
b) (enst., †) språkv. i p. pr. med adjektivisk bet., om verb: inkoativ (se d. o. I). Lidén SvSpr. 72 (1848).
2) (enst., †) intr.: börja, begynna, taga sin början. (Den 2 jan. 1897) togs det första spadtaget .. och byggnadsarbetet påbörjade. TT 1899, Byggn. s. 106. —
-BÖTA.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 15, III 2: vid lagning sätta på (lapp) på ngt. Lapparna var påbötade med grov tråd. Lo-Johansson Stat. 2: 35 (1937).
2) (†) till I 16 c, III 2: ålägga (ngn) att underhålla (ngt); jfr böta 4 c. (Han) will deelss (dvs. en del) af samma gierdesgårdh, grannerna påböta, och han qwitt wara. GullbgDomb. 25/2 1652.
Spalt P 2722 band 21, 1955