Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PÅTÅ- påtå3~ l. po-.
Ordformer
(äv. på-tå-)
Etymologi
[till uttr. på tå (se PÅ I 2)]
i ssgr betecknande rörelse som utföres på tå l. rörelse varigm man häver sig på tårna.
Ssgr: PÅTÅ-GÅNG. handlingen att gå på tå; sådant sätt att gå. Bergman JoH 216 (1926). —
-HÄV, n. [till uttr. på tå häv! (se häva 1 b α)] i sht gymn. påtåhävning. Bergman Chef. 104 (1924). jfr: Obligata ”på-tå-häf!”- och ”venstra-benet-utåt-sträck!”-rörelser. Rydberg Brev 3: 6 (1882). —
-HÄVNING. i sht gymn. rörelse varigm man (från stående utgångsställning) lyfter sig på tårna. IGymnInf. 1872, s. 19. —
-MARSCH. (numera bl. mera tillf.) gymn. jfr -gång.

 

Spalt P 2984 band 21, 1955

Webbansvarig