Publicerad 1955 Lämna synpunkter PÅVE, sbst.2, m. l. r.; best. -en. Etymologi [sannol. utlöst ur ssgn PÅV(E)FÅGEL (se PÅFÅGEL) o. anslutet till PÅVE, sbst.1; jfr dock äv. lt. pawe, påwe, påfågel] (†) om hanne av påfågel. Dalin Vitt. II. 6: 164 (1752). Spalt P 2997 band 21, 1955 Webbansvarigadmin_saob@svenskaakademien.se
