| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅFÅGEL på3~få2gel, förr äv. PÅVFÅGEL l. PÅVEFÅGEL, m. l. r.; best. -geln (Hoorn Jordg. 1: 23 (1697) osv.) ((†) -gelen Sigfridi A 3 a (1619), Scherping Cober 1: 146 (1734); -glen Job 39: 16 (Bib. 1541), Nilsson Fauna II. 2: 8 (1858)); pl. -glar (1Kon. 10: 22 (Bib. 1541) osv.) ((†) -gler TullbSthm 6/5 1584).
1) fågeln Pavo cristatus Lin. (inhemsk i södra Asien o. känd ss. den praktfullaste av alla hönsfåglar); stundom särsk. om hannen: påfågelstupp; äv. (i sht zool.) allmännare, om fågel (individ l. art) tillhörande släktet Pavo Lin. (särsk. i pl., om detta släkte); äv. ss. maträtt; äv. koll. VarRerV 55 (1538). Vtfodringh .. Till påfuglar (säd o. mjölk). HovförtärSthm 1592 B, s. 200. Risingh LandB 9 (1671; koll.). Lika som På-Fogeln låter siuncka sina högfärdiga Fiädrar, när han skådar sina stygga och fula Fötter. Hoorn Jordg. 1: 23 (1697); jfr b. Cook 3Resa 160 (1787; om hannen). Ung späckad och stekt påfogel. Hagdahl Kok. 593 (1879). Den .. javanska påfågeln. Stuxberg (o. Floderus) 2: 199 (1901; om Pavo muticus Lin.). Från lunden .. hördes påfågelns gälla morgonrop. Ideström MannJava 15 (1914). Släktet påfåglar. 4Brehm 8: 449 (1926). När man prisar påfågeln, breder han ut stjärten. Östergren (1935). — särsk.
a) i uttr. som återge l. åsyfta den klassiska mytologiska föreställningen om påfågeln ss. Heras l. Junos heliga fågel o. dragare av Junos vagn. Stolt Juno har spent före / Påfvfåglar för sin vang. Rosenfeldt Vitt. 246 (c. 1700). Påfogel’n redan stolt den gyldne vagnen vänder. Bellman (BellmS) 5: 129 (1783). jfr: Påfågeln (Heras heliga fågel) var symbol för oförgängligheten. Hellerström Liturg. 55 (1932).
b) i jämförelser; särsk. med tanke på skönhet l. praktfullhet l. (vanl.) fåfänga l. högfärd l. prålsjuka l. egenskärlek o. d. Kråma sig som en påfågel. Tin gång är öffuer måto, / som en påfughel skön. Visb. 1: 198 (c. 1620). (Den vrede o. grymme) yfwes lijk som en Påfogel. Palmchron SundhSp. 188 (1642). Hon (dvs. hustrun) och will som en Påfogel härliga blänkia. CupVen. C 6 a (1669). Rochefort, som .. var .. egenkär som en påfågel. Laurin Våld 249 (1910).
c) bildl., om person (stundom äv. stat o. d.) som i ngt avseende liknar l. påminner om en påfågel; särsk. om fåfäng l. högfärdig l. prålsjuk l. egenkär l. inbilsk människa. Höghfärdighe, Stolte och vpbläste Påfoghlar och Silkesdraghare. Grubb BClemetzdr D 2 a (1616). Dessa lärdomens påfoglar. Svedelius Lif 177 (1887; om inbilska kammarfilosofer). Carl Gustaf Tessin, denne praktfulle och praktälskande påfågel. Wirsén i 3SAH 11: 267 (1896). ”Ack ja, hon är en påfogel i allt utom i skönhet,” sade lord Henry. Selander Wilde DGray 15 (1905).
d) i utvidgad anv., om vissa andra fasanfåglar; dels [jfr motsv. anv. i t.] i ssgrna ARGUS-PÅFÅGEL (4Brehm 8: 453 (1926; om argusfasan)) o. SPEGEL-PÅFÅGEL, dels [jfr motsv. anv. i eng.] om den i Afrika levande fasanfågeln Afropavo congensis Chapin (vanl. kallad afrikansk påfågel). 2SvUppslB (1952).
2) astr. namn på en stjärnbild på södra hemisfären; numera nästan bl. i sg. best. I samma Himla-Hörn (dvs. på södra stjärnhimmeln) sägz thesze Stiernor skjna, / .. Kors, Dufwa, Jndian, Påfogel, Fluga, Trana. Spegel GW 163 (1685). Bergstrand Astr. 40 (1925).
-ART. (-fågel- 1889 osv. -fågla- c. 1645) i sht zool. jfr art 8 a α. IErici Colerus 2: 197 (c. 1645). —
-ARTAD, p. adj. som (till sin natur l. karaktär l. beskaffenhet) liknar l. påminner om en påfågel(s). En påfågelsartad självbelåtenhet. Lidforss OndMakt. 146 (1909). —
-BLOMSTER. [jfr t. pfauenspiegel, eg.: ögonfläck på påfågelsstjärt] bot. den i Sydafrika inhemska växten Gazania pavonia Brown, som på kantblommornas tungor har fläckar påminnande om påfågelsögon (se -öga 2); äv. allmännare, om (växt av) släktet Gazania Gärtn. Svensson Kulturv. 567 (1893; allmännare). —
-BLÅ. som har den (glänsande) blåa färg(nyans) som utmärker påfågelns huvud, hals o. bröst; purpurblå. Buergel Goodwin HHögh. 107 (1925). —
-DUVA, f. l. r. [jfr t. pfau(en)taube] (i sht i fackspr.) (individ av) ras av tamduva, utmärkt av bred stjärt som kan bredas ut liksom en påfågels. Broocman Hush. 3: 58 (1736). 2SvUppslB 7: 1018 (1948). —
-FASAN, m. l. r. [jfr eng. pea(cock) pheasant] zool. fasanfågel tillhörande släktet Polyplectron Temm., vars arter (utmärkta av praktfull, med ögonfläckar översållad fjäderdräkt hos hannarna) äro inhemska i sydöstra Asien; särsk. om arten P. chinquis Müll.; förr äv. om lyrfågel; jfr påfågel 1 d. DA 1824, nr 276, s. 1 (om lyrfågel). FoFl. 1918, s. 60. 4Brehm 8: 458 (1926; om arten). —
-FISK. (-fågel-) [jfr t. pfauenfisch] zool. fisken Julis pavo Lin., utmärkt av prunkande färger o. ofta hållen ss. akvariefisk. Samtiden 1872, s. 799. —
-FJÄDER. (-fågel- c. 1700 osv. -fågels- 1757 osv. -fågle- 1690—1737) [fsv. pafughlafiädher] fjäder av påfågel; särsk. om stjärtfjäder; äv. om bild av dylik fjäder; äv. koll. l. ss. ämnesnamn. Rålamb 4: 90 (1690). Klinghammer Minn. 153 (1841). Ett fan av påfågel- eller strutsfjäder. Hammarström Sportfiske 217 (1925). särsk. oeg. l. bildl.; särsk.
a) (föga br.) om fjällstickning (vars mönster påminner om ögonfläckarna på påfågelsfjädrar). Langlet Husm. 890 (1884).
b) [jfr motsv. anv. av t. pfauenfeder, nylat. penna pavonis] (†) = -sten. Åstrand (1855; om ä. förh.).
c) om (fåfäng l. prålande) yttre prakt l. ståt l. ngt som ngn ståtar med l. yves över o. d.; jfr -stjärt b. Scherping Cober 2: 264 (1737). Av rika människor blir det till slut .. svin i påfågelsfjädrar med ruttet snusk inunder. Beijer BritaGrossh. 306 (1940). —
-FÄRG. (mera tillf.) särsk. i pl., om de olika färger (den färgteckning) som utmärka (utmärker) en påfågels fjäderskrud. Rosenius Himmelstr. 211 (1903). —
-GRÄS. (-fågel- 1638—1749. -fågle- 1638) [jfr t. pfauenkraut] (†) bot. (individ av ngn av) växtarterna Polygonum lapathifolium Lin. l. Polygonum persicaria Lin., som ofta ha svart- l. brunfläckiga blad, pilört. Franckenius Spec. D 1 b (1638). Lind 1: 1220 (1749). —
-GRÖN, adj. som har den (glänsande) guldgröna färg(nyans) som utmärker påfågelns rygg. Hildén Chesterton FadBrHeml. 189 (1930). —
-GÖDSEL. (-fågle- 1671) (numera bl. tillf.) (gödsel bestående av) spillning från påfågel; förr äv. i pl. Kalckohne- (o.) Påfoglegödzlar äro hitzige. Risingh LandB 20 (1671). —
-HJÄRNA. (-fågel- 1828 osv. -fågels- 1915 osv. -fågle- 1691) hjärna av påfågel; särsk. (förr) i pl., ss. maträtt. Dryselius Monarchsp. 163 (1691). —
-KALKON. [jfr t. pfauentruthahn] zool. hönsfågeln Agriocharis ocellata Cuv., som lever i Mellanamerika o. som i fråga om fjäderdräktens färgprakt påminner om påfågeln. Thomée NatH 1: 389 (1850). —
-KORN. [jfr t. pfauengerste, eng. peacock barley] (i fackspr., i sht lant.) form av tvåradskorn (Hordeum distichum Lin. var. zeocriton (Lin.) Kcke), som utmärkes av breda ax med solfjäderslikt utbredda borst (påminnande om en påfågelsstjärt), solfjäderskorn; jfr bred-, plymasch-korn. Lundequist Landtbr. 251 (1840). —
-LILJA. [jfr t. pfauenlilie] bot. den i Mexiko o. Mellanamerika inhemska, i Sv. ss. prydnadsväxt stundom odlade växten Tigridia pavonia Pers., som har färgrika, nedtill fläckiga kalkblad (vilkas färgprakt i viss mån påminner om en påfågelsstjärts), tigerlilja. HbTrädg. 6: 236 (1876). —
-MARMOR. [jfr d. påfuglemarmor (i bet. 2), t. pfauenmarmor (i bet. 1); i bet. 1 ytterst efter it. pa(v)onazzo, pavonazzetto; för bet. 2 jfr fr. papier queue de paon]
1) (i fackspr.) (italiensk l. grekisk) marmor av mer l. mindre vit grundfärg med tjocka violetta l. rosafärgade l. grönaktiga l. gula l. svarta ådror. 2NF 4: 1218 (1905).
2) (i fackspr., i sht förr) för bokband avsett marmorerat papper med mönster påminnande om en utbredd påfågelsstjärt; äv. om marmorering på boksnitt med dylikt mönster; jfr marmor 3. MarmorBoksnitt. 15 (1895; om marmorering på boksnitt). SvSlöjdFT 1908, s. 98 (om papper). —
-MÄSSIG. (mera tillf.) som överensstämmer med l. liknar en påfågel(s); särsk. i fråga om uppträdande o. d., med tanke på prålsjuka l. fåfänga o. d. Atterbom FB 191 (1818). —
-NEJLIKA. (-fågel- 1876. -fågels- 1896—1902) [jfr t. pfauennelke] (numera föga br.) bot. nejlikan Dianthus superbus Lin., vars kronblad upptill äro utbredda o. flikiga (o. i viss mån påminna om fjädrarna i en påfågelsstjärt), praktnejlika. HbTrädg. 6: 84 (1876). PrisförtAlnarpTrädg. 1902, s. 80. —
-SKRI. påfågels skri; äv. bildl., om skarpt l. skärande skri (från människa). Bengtsson Linklater JuanAmer. 38 (1931; bildl.). —
-SPEGEL, m. l. r. (-fågel-) [jfr t. pfauenspiegel, eg. om ögonfläck på påfågelsstjärt] (†) entomol. den till påfågelspinnarna hörande fjäriln Attacus atlas Lin., atlasspinnare. Rebau NatH 1: 613 (1879). —
-SPINNARE, m. l. r. (-fågel-) entomol. fjäriln Eudia pavonia Lin.; äv. allmännare, om fjäril tillhörande familjen Saturniidæ, vars arter ha vingar försedda med en (i flera färger tecknad) ögonfläck; särsk. i pl., om denna familj. Lilla Påfogelspinnaren. Wallengren SkandHetFjär. 2: 130 (1869; om E. pavonia Lin.). Stuxberg (o. Floderus) 1: 449 (1900). 2SvUppslB 2: 701 (1947; i pl., om familjen). —
-STEN. (-fågel-) [jfr t. pfauenstein] (förr) i smycken, ringar o. d. använd stenliknande, i flera färger skiftande kropp erhållen gm slipning av det torkade låsbandet av mussla; jfr -fjäder b. VetAH 1759, s. 24. Åstrand 2: 180 (1855; om ä. förh.). —
-STJÄRT. (-fågel- 1672 osv. -fågels- 1757 osv. -fågle- 1761) påfågels stjärt; särsk. om den utbredda stjärten; äv. om bild av påfågels (utbredda) stjärt. HSH 3: 159 (c. 1675; i sköldemärke). Berndtson Länningh. 141 (1923). särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl.; särsk.
b) i uttr. som ange att ngn (l. ngt) prunkar l. ståtar med ngt l. att ngn yves l. visar högfärd l. egenkärlek o. d. samt i anv. som ansluta sig härtill; särsk. i uttr. breda ut l. utbreda påfågelsstjärten o. d.; jfr -fjäder c. Lucidor (SVS) 271 (1672). Det duger icke att breda ut påfogelstjerten, ty det händer, att der kommer någon och klipper af de granna stjertfjädrarne. Svedelius Lif 525 (1887). Norström Tal 92 (1915). —
-STYVE. (-fågel-) (†) = -stjärt. Lind 1: 1220 (1749). Anm. Hos Möller 2: 578 (1785) användes i samma bet. påfogel-skyfve, vilket ord sannol. är (felaktigt för l.) en ombildning (med anslutning till skyve) av påfogel-styfve (hos Lind). —
-TOFS. tofs (fjäderbuske) på påfågels hjässa. —
-TRANA. (-fågel- 1885—1937. -fågels- 1850—1908) [jfr t. pfauenkranich] (numera mindre br.) zool. den i Afrika levande fågeln Balearica pavonina Lin., som har praktfull fjäderskrud o. en fjäderbuske på huvudets baksida; äv. allmännare, om fågel tillhörande släktet Balearica Briss. (särsk. i pl., om detta släkte); krontrana. Thomée NatH 1: 399 (1850). Brehm DjurV 7: 323 (1937; i pl., om släktet). —
-TRON. [jfr eng. peacock throne; efter nypers. takhti ṭā’usī, påfågelstron] om den praktfulla, med ädelstenar o. pärlor inlagda o. bl. a. med en bild av en påfågel med utbredd stjärt prydda tron som stormoguln Schah Djahan (1592—1666) lät tillvärka o. uppställa i kejsarborgen (fortet) i Delhi o. som 1739 bortfördes till Persien; äv. allmännare, om de persiska schahernas tron. Palmblad HbGeogr. 3: 625 (1833). Nyström Pers. 252 (1925; om den persiska tronen). —
-TRÄD. (-fågel-) [jfr t. pfauenholz] (†) om masur av lönn med fläckar av avvikande färg; jfr -öga 3 b. Synnerberg (1815). —
-TUNGA, r. l. f. tunga av påfågel; särsk. (förr) i pl., ss. maträtt. Nilsson Fauna II. 2. 1: 43 (1828). —
-VIPPA, r. l. f. (mera tillf.) vippa av påfågelsfjädrar; jfr -solfjäder. Heidenstam Col 236 (1888). —
-ÖGA. [jfr t. pfauenauge]
1) påfågels öga.
3) i oeg. l. bildl. anv. av 2; särsk.
b) (i fackspr.) om fläck med avvikande färg i masurträ (av sockerlönn); i sht i pl. Landsm. XVIII. 1: 30 (1912).
c) [jfr motsv. anv. i t.] entomol. fjäriln Vanessa io Lin., som har en mångfärgad ögonfläck på vardera vingen, jungfru; förr äv. om fjäriln Smerinthus ocellatus Lin., som har en svart- o. blåringad ögonfläck på vardera bakvingen, videsvärmare. Scheutz NatH 178 (1843; om videsvärmare). Rebau NatH 1: 609 (1879). 2SvUppslB 30: 1018 (1954).
B (†): PÅFÅGLA-ART, se A. —
-SVANS. (-fågla- 1690—1737. -fågle- 1629) [jfr t. pfauenschwanz] påfågelsstjärt; särsk. i bildl. uttr., motsv. påfågel(s)-stjärt b. Then Romerske Antichristus .. begynte vtwidga sin Påfogleswantz och förhäfwa sigh vtöffwer alle andra Biscoper. L. Paulinus Gothus MonTurb. Föret. a 2 a (1629). Bliberg Acerra 262 (1737). särsk. bildl., om prålsjuk l. fåfäng människa. Scherping Cober 2: 214 (1737).
C (†): PÅFÅGLE-FJÄDER, -GRÄS, -GÖDSEL, -HJÄRNA, se A. —
-KVAST. vippa av påfågelsfjädrar; jfr påfågel(s)-vippa. Påfogle qwast(er) att slå fluger m(ed) — 5 st:r. TullbSthm 13/6 1582. Därs. 23/10 1584. —
-KÖTT, -STJÄRT, se A. —
-SVANS, se B.
PÅFÅGLA, v. (mera tillf.) refl.: uppträda (prålsjukt o. d.) som en påfågel l. som påfåglar; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. GHT 1897, nr 14, s. 2. Lindqvist BakMoln. 197 (1911; i p. pr.).
Spalt P 2756 band 21, 1955