Publicerad 1956   Lämna synpunkter
RAMM ram4, sbst.5, förr äv. RAM, sbst.5, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Dalin (1855) osv.) ((†) -er SthmÄmbB 1: 209 (1526: ramene, pl. best.), ArkliR 1567, avd. 25, HH 29: 195 (1630)); förr äv. RAMA, sbst.2, f., anträffat bl. i pl. -or.
Ordformer
(raam 1538—1639. ram 1525—1912. ramm 1851 osv. ramor, pl. 1562 (: Jernn Ramor))
Etymologi
[jfr d. ramme (i bet. 1); mlt. ramme, f., pålkran, murbräcka, holl. ram, gumse, murbräcka, hejare, fartygsramm m. m., mnl. ram, gumse, murbräcka, mht. o. fht. ram, gumse, t. ramm, m., ramm på fartyg (i t. dial. äv.: gumse), ramme, f., hejare (i pålkran), stenläggarjungfru, fartygsramm m. m., feng. ram(m), gumse, murbräcka, eng. ram, gumse, murbräcka, hejare, ramm m. m.; bet. ’gumse’ är den ursprungliga; ordet är besläktat med RAM, adj.; med avs. på bet. -utvecklingen jfr BAGGE, sbst.1 II, KRAN, VÄDUR. — Jfr RAMLA, v.2, RAMMA, v.3, 5, RAMSKOPF]
jfr JÄRN-RAMM.
1) [efter motsv. anv. i mlt.] (†) hejarvärk l. hejare att stöta ned pålar med; pålkran; redskap att jämna till gatu- l. golvbeläggning med, stenläggarjungfru; äv. om ett slags lyftkran. SthmSkotteb. 3: 267 (1525). Ramen som pålades m(edh) J Norreström. SkeppsgR 1547. 2 Ramer at taga lodh och steen vp med. ArkliR 1567, avd. 25. Golfwet är .. medh raamen jänkat. Schroderus Comenius 551 (1639). jfr STEN-RAM.
2) [jfr motsv. l. liknande anv. i ä. holl. o. eng.] skeppsb. (tungt fyrkantigt) föremål av trä (som hanteras av flera arbetare o.) varmed kilar indrivas under kölen på fartyg som skola löpa av stapeln. Möller (1790).
3) [jfr motsv. anv. av eng. rammer] metall. (numera ofta tryckluftdriven) trä- l. järnstång varmed eldfast massa instampas i metallurgiska ugnar l. formsand pressas samman i en gjutform. JernkA 1889, s. 247. TT 1945, s. 125.
4) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] (om ä. förh.) nedtill på (örlogs)fartygs förstäv: framspringande, kraftig spets avsedd att vid stävangrepp borra hål i det anfallna fartygets undervattenskropp. UB 7: 421 (1875). Rammen .. förekom i forntiden på de flesta stridsfartyg, som framdrefvos med åror. Wrangel SvFlBok 175 (1898). Efter Tegetthoffs seger vid Lissa 1866 kom rammen .. till högt anseende som anfallsvapen. Hägg Flottan 45 (1904).
5) [jfr motsv. anv. i eng.] (†) krigsfartyg försett med ramm (i bet. 4), rammfartyg. Nattliga anfall af .. rammar och minfartyg. NDA 1875, nr 266, s. 2. Tegnér i 3SAH 6: 319 (1891). Auerbach (1913).
Ssgr (till 4; utom i -kil bl. om ä. förh., sjöt.): RAMM-ANFALL~02. TSjöv. 1890, s. 280. —
-ANGREPP~02. TSjöv. 1890, s. 385. —
-BOG. [jfr t. rammbug, eng. rambow] rammstäv. KrigVAH 1880, s. 106. —
-FARTYG~02 l. ~20. krigsfartyg med ramm; jfr vädurs-fartyg. BtRiksdP 1875, I. 1: nr 1, Bil. nr 4, s. 23. SvFolket 10: 338 (1939; om förh. 1876). —
-FORMAD, p. adj. om förstäv: nedtill utspringande till en ramm. Engström Skeppsb. 13 (1889). —
(2) -KIL. (fullt br.) skeppsb. om de kilar som med en ramm vid sjösättningen slås under kölen på ett fartyg l. under avlöpningsslädarna. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). —
-KRYSSARE, r. l. m. jfr -fartyg. KrigVAH 1894, s. 15 (om holländska förh.). —
-SKEPP. jfr -fartyg. 2VittAH 35: 79 (1927). —
-SPETS. spetsen på en ramm. KrigVAH 1880, s. 106. —
-STÄV. på krigsfartyg: förstäv med ramm; äv.: ramm. Engström Skeppsb. 32 (1889). Wrangel SvFlBok 176 (1898; om ramm). särsk. oeg., om stävar med liknande form hos fartyg som icke voro krigsfartyg. TIdr. 1882, s. 2. jfr Hägg Örl. 66 (1943). —
-STÖT. TSjöv. 1890, s. 383.

 

Spalt R 218 band 21, 1956

Webbansvarig