| Publicerad 1956 | Lämna synpunkter |
RANDA ran3da2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se avledn.).
1) (numera föga br.) motsv. RAND (1 o.) 2: förse (ngt) med en rand l. ränder l. kant(er); anbringa en rand l. ränder på l. omkring (ngt); äv.: omgiva (ngt) ss. en rand; kanta (se d. o. 4 o. 5). Här randas bergets spets af månans purpur blickar. Lidner (SVS) 3: 247 (1791). Då (dvs. i soluppgången) såg man asurns hvalf .. / .. af dagens purpur randadt. JGOxenstierna 2: 63 (1796, 1806). I blommor små som randen / med hvitt och rödt den krökta stig! Tegnér (WB) 5: 41 (1824). Sjön randas av den ena taggiga skogstungan bakom den andra. TurÅ 1915, s. 229. — jfr OM-RANDA. — särsk. tekn. bearbeta (en fog mellan två plåtar o. d.) så att dess kant l. rand blir fullkomligt tät, dikta (ngt). Frykholm Ångm. 94 (1881).
a) om gryning: låta (ljus l. klarhet o. d.) framträda ss. ett bälte på (östra) horisonten. Omsider gryningen sin första klarhet randar / För morgonrodnans väg, som uppgår i dess spår. JGOxenstierna 5: 65 (c. 1817).
b) om gryning: förse (horisonten o. d.) med ett bälte l. en rand av ljus o. d.; särsk. bildl. Kärleken, som lifvet randar. PoetK 1821, 1: 125. Rydberg 2: 329 (c. 1875).
c) refl. (jfr d), om dag l. morgon o. d.: randas, gry, dagas. Stiernstolpe Wieland Ob. 173 (1816). Men, när evighetens dag sig randar, / Död blir lif, och lifvet mer ej dör. Böttiger 1: 159 (1844, 1856). Wennerberg 1: 174 (1881). särsk. i bildl. anv., om ngt (t. ex. en förhoppning o. d.) som börjar att visa sig l. spira l. gry o. d. En strimma af glädje ville försöka randa sig på afstånd. Almqvist AmH 2: 95 (1840). Ridderstad Samv. 2: 220 (1851).
e) i uttr. vara randad, om dag l. morgon o. d.: ha randats l. grytt; äv. bildl.; jfr RANDAS 1 (c). Nu trodde mäster Hans lyckans morgon vara randad. Sparre Frisegl. 1: 24 (1832). En mörk, en mulen, en bister dag är randad. Topelius NBlad 60 (1870). Fredin Dikt. 99 (1883).
3) (numera föga br.) sjöt. motsv. RAND 2 d: låta (ett segel) löpa på rand. Kryssmärsseglet ”randades”. Hägg Örl. 271 (1943).
4) (numera föga br.) i sht num. motsv. RAND 5 (o. 6 b): intrycka bokstäver (l. mönster, särsk. räfflor) i randen av (mynt o. d.), lättra; äv. i allmännare anv.: intrycka (randigt) mönster l. utsirningar i föremål av metall; jfr 5 g. Scheutz Bleckarb. 65 (1849; allmännare). Auerbach (1913).
5) motsv. RAND 6: förse (ngt) med en (så l. så beskaffad) rand l. med ränder, anbringa en rand l. ränder på (ngt); äv. om färg l. material o. d.: bilda l. utgöra en rand l. ränder på l. i (ngt). Lind (1749). Jag märker, att ni förstår er väl på att randa väf. Almqvist TreFr. 2: 3 (1842). Svettströmmarna randade ansiktet. Angered-Strandberg NVärld. 284 (1898). Träden utmed landsvägen randade snön med skarpa blå band. Krusenstjerna Pahlen 7: 26 (1935). — särsk.
a) i p. pf. i adjektivisk anv.
α) (numera föga br.) försedd med ränder, randig (se d. o. 1). En ranat bonnat. TbLödöse 296 (1593). En tunn i hvitt och blodrödt randad skjorta. Heidenstam End. 97 (1889). Randade tyger. Sömnadsb. 67 (1915).
β) (†) arkeol. i uttr. randad stensättning, stensättning bildande en rand l. kedja av (tätt placerade) stenar. 2VittAH 14: 20 (1828, 1838). Holmberg Nordb. 294 (1852).
b) ss. senare led i ssgr för att beteckna att ngt är randat på ett visst sätt eller har ränder av ett visst slag; jfr BJÄRT-, BRED-, FÄRG-, SMÅ-, TVÄR-RANDAD m. fl.
c) (†) refl., om ljus, i uttr. randa sig i en viss färg, framträda ss. ränder l. strimmor i en viss färg. I dalen ljuset sig med skuggan blandar, / .. På molnen sig i guld och purpur randar. CFDahlgren 2: 135 (1841).
d) (†) med konstruktionsväxling, i uttr. randa färg, fördela färg i ränder på en yta o. d., måla i ränder. Den minsta blomma .. säger till mig: .. ingen konung på jorden förmådde randa mina färger. Choræus Bref 218 (1805).
e) (†) med innehållsobjekt. Ej får han (dvs. den som deltar i en kappkörning) skygga, om hans gissel .. / En strimma randar på medtäflarns kinder. Runeberg 5: 168 (1863); jfr 6.
f) (†) bildl., i uttr. randa och ruta efter ngns mönster, konspirera l. intrigera i enlighet med ngns planer. Zedritz 3: 89 (1855).
g) motsv. RAND 6 b: förse (ngt) med en räffla l. fåra l. räfflor l. fåror o. d.; jfr 4; särsk. med avs. på träd o. d.: barkranda. Om veden är grof, (bör) barken .. randas på 5 à 6 ställen längs efter trädet. Uhr Koln. 16 (1814). (Vågorna) randa fina sanden. Wecksell SDikt. 156 (1860). Tunga och trumpna randa (fartyget) Oropesas svallvågor den anlupna sötvattenspegeln. Frosterus Jord. 91 (1930). jfr AV-, BARK-RANDA. särsk. (mera tillf.) med avs. på klädesplagg o. d.: stryka l. pressa (ngt) så att en rand l. fåra uppkommer (längs ett veck l. en söm o. d.). Hagdahl DBäst. 118 (1885).
6) [eg. specialanv. av 5] (vard.) åstadkomma ränder l. strimmor gm slag (av käpp l. piska o. d.) på (ngn l. ngns rygg o. d.); äv. i allmännare anv.: prygla, slå (gul o. blå), klå (upp). Heidenstam Vallf. 84 (1888). Kättingsladden randade mig i ryggen. Bergdahl Antip. 81 (1906). Jag ska randa honom, tänkte kärringen och tog till riset. Dahllöf SagÄv. 1: 43 (1919). Här skulle inga ändor randas röda mer. Moberg Sedebetyg 202 (1935).
RANDA OM10 4. (vard.) till 6: prygla (ngn), klå upp (ngn). Han tog kvastkäppen och randade om henne .., så att hon skrek. Geijerstam FattFolk 2: 89 (1889). —
I. handlingen att randa (ngt), randande.
1) (i fackspr.) till 1; äv. konkret: rand, kant. Brunius Metr. 62 (1836; konkret). Vid dekorering av (porslins-)godset på glasyren utfördes praktiskt taget all randning vid löpande band. TT 1941, K. s. 83.
2) (numera föga br.) num. till 4; äv. konkret: rand, lättring. 2VittAH 2: 201 (1787, 1791; konkret). Schulthess (1885; abstr.).
3) till 5; ofta konkret, om randigt mönster l. randig yta o. d. Sahlstedt (1773). Klädningar med ljus randning på hvit botten. SthmModeJ 1844, s. 63. Lämplig färg till randning av trasmattor. Sahlin SkånFärg. 77 (1928). jfr färg-randning. särsk.
a) (†) arkeol. konkret, om stensättning av tätt placerade stenar som bilda en linje l. rand (på markytan). Dybeck Runa 1842—43, 1: 26.
b) (mera tillf.) bildl., om ngt som (liksom en rand i ett mönster) ingår ss. en del i ngt, inslag (se d. o. 2). (Kamraterna) måste .. finna mig beklagansvärd med en randning af komik. Wägner Norrt. 169 (1908).
5) (mera tillf.) till 5 g slutet. Randning ger de strukna kläderna ett elegantare utseende. Hagdahl DBäst. 118 (1885).
II. till 2 c o. randas: förhållandet l. egenskapen att randas; särsk. motsv. randas 1 a. Vid morgonrodnans randning. Widström Vitt. 47 (1811). jfr morgon-randning.
Spalt R 239 band 21, 1956