| Publicerad 1956 | Lämna synpunkter |
RANGLIG raŋ3lig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. RANGLOT, adj.
(ngt vard.)
1) om föremål: icke tillräckligt fast i sina fogningar, ostadig, skranglig, skraltig; svajande, skakande; stundom övergående i bet.: rank, rankig; stundom äv. övergående i bet.: fallfärdig. Stegarna (i Sala gruva) voro ranglotte och sleprige. Rhyzelius Ant. 32 (c. 1750). Ett rangligt vändkors. Carlén Skuggsp. 1: 75 (1865). Höga, magra och rangliga hus. Backman Dickens Pickw. 2: 324 (1871). Ett rangligt notställ. Siwertz Förtr. 191 (1945). särsk.
b) (tillf.) om handstil o. d.: ojämn, vinglig. Adressen (på brevet), som var tecknad med .. rangliga, suddiga bokstäfver. Bergman HNådT 27 (1910).
2) om person: utan stadga l. styrsel i sin kropp l. sina rörelser; vanl. övergående i bet.: lång o. mager, gänglig; äv. om persons växt l. gestalt o. d. Möller (1790). Den ranglige, men senfulle .. Jan Carlson. Almqvist Skälln. 69 (1838). Prestens rangliga gestalt. Carlén Bull. 3: 233 (1847). Han var mager och ranglig. Berger Hörnf. 52 (1915). jfr LÅNG-RANGLIG. särsk.
a) [möjl. med anslutning till RANGEL] (mera tillf.) om kroppsdel: mager. Ranglig arm. Sjöberg Kris. 117 (1926; på benrangel).
b) i utvidgad anv., om växt l. träd l. gren o. d.: hög resp. lång o. smal (o. utan fasthet). Busken har rangliga, oregelmässiga stammar. Bremer NVerld. 3: 184 (1854). Några rangliga pelargonier. VeckoJ 1920, nr 1, s. 3.
Spalt R 259 band 21, 1956