| Publicerad 1956 | Lämna synpunkter |
REDOGÖRARE re3dω~jö2rare l. ~jœ2-, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =.
1) person som (avger l.) har att avge redovisning (för ngt); särsk. om befattningshavare (i statlig l. kommunal l. enskild tjänst) med uppgift att svara för en institutions l. anstalts l. stiftelses o. d. räkenskaper o. redovisning (med avs. på pänningmedel, materiel, inventarier o. d.); ofta liktydigt med: uppbördsman; äv. i uttr. redogörare för ngt (t. ex. medel l. institution), äv. ngts (t. ex. en institutions) redogörare; jfr KAMRER II 4. PH 2: 1233 (1735). Lector Enberg, som är redogörare för Svenska Akademiens medel. Geijer Brev 238 (1828). Då (artilleri-)Förråd ombyter Redogörare, låter den tillträdande Förrådet sig tillinventeras. SFS 1832, s. 457. Civilstatens pensionsinrättning och dess redogörare. Därs. 1892, nr 62, s. 34. Räntmästaren är redogörare för civilstatens pensionsinrättning. KarlstT 1895, nr 1706, s. 2. Om en ämbets- eller tjänsteman, som har statlig medelsförvaltning om hand, s. k. redogörare, gör en felaktig utbetalning. RiksdP 1949, 1K nr 5, s. 9. SvStatskal. 1953, s. 419 (vid artilleri- o. ingenjörhögskolan). jfr MATERIEL-, SPORTEL-REDOGÖRARE. särsk. sjömil. befattningshavare med uppgift att svara för räkenskaper o. redovisning o. d. på ett örlogsfartyg; förr särsk.: underofficer med sådana uppgifter på mindre örlogsfartyg (motsv. fartygsintendent på större örlogsfartyg). ReglFl. 1875, 3: 134. Der ingen Redogörare finnes blir chefen capitaine comptable. Konow (1887). Wrangel SvFlBok 286 (1898). 2NF (1915).
2) (numera bl. tillf.) i utvidgad l. bildl. anv. av 1: person som redogör (se REDOGÖRA 2) för ngt; äv. i uttr. redogörare för ngt. Den store redogöraren för naturforskningens framsteg (dvs. Berzelius) var icke ett språkrör för dagens krönika i vettenskapen. Rydqvist i 2SAH 25: 27 (1849). Lysander Almqvist 56 (1878).
Spalt R 611 band 21, 1956