Publicerad 1956   Lämna synpunkter
REDUKT reduk4t, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[bildat till lat. reductus, p. pf. av reducere (se REDUCERA)]
språkv. ord l. ordform som bildats gm elliptisk förkortning av ett ord (särsk. gm utelämnande av en sammansättningsled i ett dubbelt sammansatt ord); jfr REDUKTION 5 d β, REDUCERA 5 e γ. Sahlgren Skagersh. 29 (1912). —
Ssg: REDUKT-BILDNING. språkv. särsk. konkret: redukt; jfr reduktions-bildning 1. OrtnSUppsÅ 1944, s. 28. —

 

Spalt R 642 band 21, 1956

Webbansvarig