| Publicerad 1957 | Lämna synpunkter |
REGULUS re4gulus l. -ɯl-, stundom 302 (règuluss Dalin), i bet. 1 m., i bet. 2, 3 r. l. m.; i best. anv. utan slutart. Anm. Stundom användes den lat. pluralformen reguli. SvUppslB (1935; i bet. 3).
2) astr. benämning på den ljusaste stjärnan i stjärnbilden Lejonet; jfr LEJON 2 a α. Rosenfeldt Nav. 94 (1693). SvUppslB 16: 1186 (1933).
3) [de rena metallerna ansågos av alkemisterna kunna förädlas till guld (metallernas ”konung”); jfr KONUNG, sbst.1 6 a, b] (i fackspr.) metall l. metalliskt grundämne i (mer l. mindre) ren (l. fri) form; utom i skildring av ä. förh. numera nästan bl. om (stycke av) dylik metall osv. (i sht förr äv. metallförening) som framställts gm reduktion l. smältning (numera i sht vid kemisk analys av malm för undersökning av guldhalt) i degel l. ugn o. d. (o. som bildar en kula l. klump på degelns osv. botten); förr ofta om (rent) antimon (som lätt ingår förening med guld); förr äv. om blandning av metaller som sammansmälts (i degel o. d.) till en klump. Möller 1: 425 (1745). Wallerius ChemPhys. 1: 326 (1759). Bly och Regulus Antimonii, lika af hvardera sammansmälte, utgöra en mörk Regulus. Därs. II. 3—4: 210 (1768). Med boraxsyra och jern gifva (urinstenarna) lätt en regulus af phosphorbundet jern. Berzelius Blåsr. 295 (1820). Keyser Kemien 2: 754 (1874; om antimon). (Man) återfinner .. efter blåsningens slut (vid degelprov) i bottnen på degeln en liten tackjernskula, eller s. k. regulus. NF 7: 1153 (1883); jfr 3NF 5: 622 (1926). Engström 335 (1949). jfr ANTIMON-, ARSENIK-, KOBOLT-, NICKEL-, SILVER-, SKÄRSTENS-, TACKJÄRNS-, TUNGSTENS-REGULUS m. fl.
Spalt R 880 band 21, 1957