Publicerad 1957   Lämna synpunkter
REKTANGULÄR räktaŋ1gɯlä4r l. rek-, stundom -aŋ1ɯ-, l. räk1taŋg- osv., l. -ul-, l. -æ4r (räcktanngulä´r Dalin), adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. rect-)
Etymologi
[jfr t. rektangulär, rätvinklig; av fr. rectangulaire, till rectangle (se REKTANGEL). — Jfr REKTANGULAR, REKTANGULARITET]
1) (†) rätvinklig. Andersson (1845). Lindelöf AnGeom. 165 (1864). Ekbohrn (1868).
2) geom. som har formen av l. utgör en rektangel; äv. om föremål: vars (övre) yta l. grundplan har formen av en rektangel. Ett prismatiskt kärl, från hvilket vatten utströmmar genom en rektangulär öppning. Fock 1Fys. 120 (1853). En aflång rektangulär låda. UB 2: 371 (1873). Rektangulära fält. Form 1946, s. 118.

 

Spalt R 936 band 21, 1957

Webbansvarig