Publicerad 1957   Lämna synpunkter
REKTANGEL räktaŋ4el l. rek-, ngn gg räk3taŋ2el (re`ctangel Weste; räcktáng’l Dalin; rektaŋ4el, räk3taŋ2el Brate SvSpr. 18 (1898)), r. l. m.; best. -n; pl. -anglar.
Ordformer
(förr äv. rect-. -angel 1744 osv. -angul c. 1730)
Etymologi
[jfr t. rektangulum, eng. o. fr. rectangle, nylat. rectangulum; till senlat. rectiangulum, substantivering av n. sg. av rectiangulus, rätvinklig, till lat. rectus, rät, rak (se REKTA), o. angulus, vinkel (se ANGEL, sbst.3). — Jfr REKTANGULAR, REKTANGULÄR]
1) (†) rät vinkel. Then öfre qvisten eller kroken (dvs. handtaget), svarar i rect-angul emot then andre och nedra handknopen (på lieskaftet). Broman Glys. 3: 40 (c. 1730).
2) geom. plan rätvinklig figur som begränsas av fyra sidor, av vilka endast de motstående äro lika stora; i vetenskapligt fackspr. ofta allmännare (med inbegrepp av: kvadrat): rätvinklig parallellogram; äv. om yta som begränsas av en sådan figur. Utaf fyrsidiga figurer, kallas .. den en rectangel, uti hvilken alla vinklarna äro rätta, men alla sidorna intet lika stora. Strömer Eucl. I. 1: 5 (1744). Historiskt sett har boksidan ständigt gifvits formen af en rektangel. SvSlöjdFT 1915, s. 127. Rektangel, likvinklig parallellogram. Nygren UppslBMatFysKem. (1950).
Ssgr (till 2): REKTANGEL-ATLAS. vävn. atlas (se atlas, sbst.5 2) med en så beskaffad bindning att rektanglar kunna inritas mellan bindrutorna; motsatt: kvadratatlas. Andersson Väfn. 27 (1880). —
-BLAD. geogr. kartblad vars sidor äro parallella med l. vinkelräta mot huvudmeridianen; motsatt: gradblad. SvUppslB 11: 671 (1932). —
-BYGGNAD. konkret: rektangulär byggnad. Josephson Tessin 2: 82 (1931). —
-FORM; pl. -er. 2VittAH 14: 3 (1828, 1838). —
-FORMAD, p. adj. rektangulär. —
-FORMIG. rektangulär. Atterbom Minn. 40 (i senare bearbetat brev fr. 1817). —
-KARTA, r. l. f. geogr. jfr -blad. KrigVAH 1881, s. 143. —
-METOD. (†) mätningsmetod varvid man gm stakning fastställer viss linje o. med ledning därav beräknar annan linje i en tänkt rektangel. Alreik Landtm. 122 (1843). —
-SPEL. (förr) ett slags spel som spelades på ett rutat bräde av två spelare med vardera fyra brickor, varvid det gällde för spelarna att få sina brickor att bilda en rektangelformig l. kvadratisk figur. HbiblSällsk. 2: 61 (1839).

 

Spalt R 935 band 21, 1957

Webbansvarig