| Publicerad 1957 | Lämna synpunkter |
REKURRERA re1kɯre4ra l. rek1-, l. -u-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade.
1) (†) om person, i uttr. rekurrera till ngn l. ngt, vända sig l. ta sin tillflykt till l. anlita ngn l. ngt för att få hjälp l. stöd o. d.; hålla sig till ngn l. ngt; särsk.: gå tillbaka till ngt (en skrift l. ett skriftställe) för att söka upplysning l. stöd l. argument o. d. (Sekreteraren) skall vthur Registraturen, åhrligen låta vthdraga .. (vissa) acter, .. på dett man .. icke altidh till dee store och widlyfftige Registraturen recurrere behöfwer. CivInstr. 317 (1626). I the (”guvernements”-)stater, som äre så elongerade, att man icke altid kan recurrera hijt (dvs. till regeringen i Sthm), om något förefaller. RARP 9: 98 (1664). Vårt fädernesland kan aldrig vara säkert, med mindre vij recurrera til den boken (dvs. bekännelseskriften ”Formula Concordiæ”) såsom itt vist fundamentum. Därs. 217. Äfven påmintes, om icke Deputationen skulle .. få recourrera till de förra protocollen. 2RARP 2: 69 (1723). LdVBl. 1885, nr 131, s. 3.
2) [jfr t. rekurrierend, eng. recurring] (i vetenskapligt fackspr., mindre br.) i p. pr. i adjektivisk anv., om sak: återkommande, upprepad, rekurrent. De så kallade ”rekurrerande” fraser, som den ordstumme speciellt under inflytande af sinnesrörelser ibland kan prestera. Herrlin Minnet 36 (1909). Wernstedt 286 (1935).
Spalt R 946 band 21, 1957