| Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
REVA re3va2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or (i ä. språkprov möjl. att hänföra till sg. rev, Linc. L 1 b (1640: Wijnreffuor) osv.) ((†) -er, möjl. att hänföra till sg. rev, Stiernhielm Herc. 40 (1648)); äv. (numera föga br.) REV re4v, sbst.10, r. l. f. l. m. (BtFinlH 2: 332 (1670), Sjöstedt Storv. 510 (1911)), äv. n. (Möller 3: 745 (1790: Jordref), FoU 15: 102 (1902)); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar (BtFinlH 2: 232 (1670), Rääf Ydre 1: 129 (1856)), förr möjl. äv. -er l. -or (se ovan), ss. n. = (Möller 3: 745 (1790: Jordref), Sundén (1888)).
tunt o. böjligt skott hos en växt; särsk. om de klättrande l. slingrande skotten hos humle, murgröna, vin o. d., ranka; i botaniskt fackspr. ofta inskränktare, om ett tunt, nedliggande, vanl. ovanjordiskt (till den könlösa förökningen tjänande) skott med mer l. mindre långsträckta internodier som slå rot vid bladfästena o. därigenom fästa knopparna i jorden (jfr UT-LÖPARE); äv. (i formen rev) (numera föga br.) koll. (företrädesvis ss. senare led i ssgr): revor l. rankor. Stiernhielm Herc. 42 (1648, 1668). Här sockerärtens reef kring smala trän sig slänger. Fånge 5 (c. 1710). I andra året störas Humble-gården med flere eller mindre störar, alt som man ser thet är många refvor til. Lundberg Träg. 181 (1754). Melonen / Rundar på refvan sitt klot. Adlerbeth Buc. 112 (1807). Blyg linnéas refva. Wirsén Vis. 29 (1899). Bin från körsbärsblommig lund, / från rosens snår och vinets refva. Hallström Sagodr. 129 (1910). Lindgren Mio 181 (1954). — jfr BIND-, BLAD-, GREN-, HUMLE-, JORD-, MJÖLON-, MURGRÖNS-, SMULTRON-, VIN-, ÄRT-, ÖRT-REVA m. fl. samt HUMLE-, MURGRÖNS-REV. — särsk.
a) ss. förled i ssgr betecknande växter som bilda l. ha revor l. revlika skott.
b) i utvidgad anv.
α) (†) lång, hängande blomställning; klase (se KLASE, sbst.1 2). (Tyska lönnen) har .. sina blommor i longa hängande refvor. Retzius FlOec. 10 (1806). Agardh Bot. 1: 308 (1830).
β) (†) i pl., ss. benämning på den revbildande växten Lotus corniculatus Lin., käringtand. Linné Sk. 147 (1751).
γ) ss. senare led i ssgr betecknande växter som bilda l. ha revor l. revlika skott; se ALP-, BJÖRN-, GURK-, HELGE-, JORD-, JUNGFRUBÄRS-, MUR-REVA m. fl. o. GUNDEL-, HELGE-, VINDE-REV samt KALV-REVOR.
c) mer l. mindre bildl. (jfr b α). En del Land-Snäckkräk .. framföda .. (äggen) i långa refvor. VetAH 1793, s. 97. Sedan vi allt mer snärjts in i smärtans refvor. Bååth WagnerS 4: 211 (1908).
(a) -GRÄS. (rev- 1747 osv. reva- 1806—1867)
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -lummer; stundom äv. om mattlummer. Linné Vg. 20 (1747). PT 1916, nr 137 A, s. 3 (om mattlummer).
4) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -smörblomma; jfr revja-gräs. Nyman VäxtNatH 1: 261 (1867; från Halland). Bolin Åkerogräs. 98 (1926). —
(a) -LEVERMOSSA~0020. bot. levermossan Bazzania trilobata (Lin.) Gray. Krok o. Almquist Fl. 2: 64 (1907). —
(a) -LÖVE, sbst. [senare ssgsleden avledn. av löv, sbst.1] (†) växten Polygonum Convolvulus Lin., åkerbinda; jfr löv-binda. BlekLHushT 1817, s. 109. —
(a) -MURA, r. l. f. (numera föga br.) bot. = -fingerört. NormFört. 21 (1894). 2NF 37: 1251 (1925). —
(a) -OGRÄS~02, äv. ~20. (mera tillf.) ogräs som bildar l. har revor. SmåskrLandtbr. 14: 18 (1903). —
(a) -PRISA, r. l. f. (†) = -ärenpris. Nyman FanerogFl. 5 (1873). Krok o. Almquist Fl. 1: 71 (1901). —
(a) -RANUNKEL. (numera i sht lant.) = -smörblomma; jfr revja-ranunkel. Liljeblad Fl. 227 (1798). UNT 1931, nr 10856, s. 10. —
(a) -SOLA, r. l. f. (i sht lant., numera föga br.) = -smörblomma. SFS 1900, Bih. nr 53, s. 5. Bolin Akerogräs. 98 (1926). —
(a) -VERONIKA. (numera knappast br.) bot. = -ärenpris. Liljeblad Fl. 30 (1792). Torén Rebau o. Hochstetter 64 (1851). —
(a) -VIVA. bot. (den i Asien inhemska, hos oss ofta ss. prydnadsväxt odlade) växten Androsace sarmentosa Wall. Hylander PrydnV 31 (1948). —
(a) -VÄPPLING. (†) växten Trifolium procumbens Lin., jordklöver. Liljeblad Fl. 331 (1798). Därs. 430 (1816). —
(a) -ÄRENPRIS~002. bot. växten Veronica hederifolia Lin., murgrönsveronika. Nathorst SvVäxtn. 15 (1905).
B (†): REVA-GRÄS, se A.
C (†): REVE-TALS, adv. i uttr. växa revetals, om växt: växa i form av (långa) revor. Månsson Åderlåt. 2 (1642).
1) (i fackspr.) avlägsna revorna från (en växt o. d.). Gemensamt för båda dessa smultronsorters (dvs. de stor- och småfruktiga sorternas) vård är, att de under de två första åren böra refvas. Abelin MTr. 74 (1902).
3) refl.: bilda revor; slingra sig i revor. (På bärget) refvar sig linnéan i mossan kring sten och stock. TurÅ 1907, s. 51. IllSvOrdb. (1955). —
REVIG, adj.2 i sht bot. om växt- (del) l. växtsätt o. d.: som har l. är försedd med l. bildar revor resp. som utmärkes av förekomst l. bildning av revor; krypande. Möller PrincBot. 27 (1755). Vi känna de så kallade Lummerarterne såsom små, fina, refviga, torra, oftast mosslika vexter. Frey 1841, s. 37. Fries BotUtfl. 1: 126 (1842; om växtsätt). Med afseende på sin riktning kan stammen eller grenarne vara: .. Rotslående (krypande, refvig), då stammen är tryckt mot marken, och birötter der hafva utvecklats. Forssell InlBot. 133 (1888). Refviga björnbärsbuskar. Böök ResFrankr. 84 (1916). särsk. bot. i vissa benämningar på växter.
a) (numera mindre br.) revig blodrot (förr äv. blodört), revblodrot. Refvig Blodört. Lilja SkånFl. 362 (1870). Krok o. Almquist Fl. 1: 174 (1957).
b) (numera föga br.) revig fingerört, revfingerört. Gosselman BlekFl. 90 (1865). Krok o. Almquist Fl. 1: 150 (1903).
d) (numera föga br.) revig smörblomma, äv. revigt solöga, revsmörblomma. Gosselman BlekFl. 97 (1865). Bolin Akerogräs. 98 (1926).
Spalt R 1611 band 22, 1958