| Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
REVBEN re3v~be2n (Åtskilliga ord fordra .. en eller annan bokstaf i skrift, som ej höres i tal, .. t. e. .. f .. (i bl. a.) refben. Moberg Hjelpr. 51 (1796); jfr Dens. Gr. 99 (1815) samt LoW (1889)), förr äv. REBBEN, sbst.1, l. REBEN l. RIBBEN, n.; best. -et; pl. =.
om vart o. ett av de (hos olika ryggradsdjur till olika antal uppgående) mer l. mindre långsmala, platta o. böjda ben som utgå från (tvärutskotten på) ryggradsdjurens kotor o. helt l. delvis omsluta kroppshålan; särsk. om vart o. ett av de (vanl. 24) ben av detta slag (12 på var sida) som finnas hos människan o. tillsammans med bröstkotpelaren o. bröstbenet bilda bröstkorgen o. som bakåt äro förbundna med kotpelaren medelst ledförbindelser o. framåt antingen äro förbundna medelst brosk med bröstbenet l. medelst broskiga ändpartier ansluta till ovanför liggande revbensbrosk (varigm de ha indirekt förbindelse med bröstbenet) l. sluta fritt. Han är så mager att man kan räkna revbenen på honom. Hon bräckte två revben vid olyckan. Ty giorde tu (dvs. Gud) honom (dvs. mannen) qwinnona til hielp aff jtt reffbeen som tu toogh aff hans sidho. OPetri Hb. C 2 a (1529). Han slogh Håkon i Liungh 2 Ribben sönder i hans Sijda. GullbgDomb. 25/6 1630. (Vi) sågo .. långs efter vägen .. et stort antal människo-ben, i synnerhet refben och ryggknotor. Fréville Söderh. 1: 209 (1776). Refbenens lufthålor .. äro mycket olika hos olika fogelarter. TVeterLandth. 1882, s. 232. Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit av mannen. 1Mos. 2: 22 (Bib. 1917; Bib. 1541: reffuet). Sågverksminn. 44 (1948). jfr (i hotelse): (G. II A. hade) låtit det dervidh beroo att .. (förbrutet adelsgods) schulle gifvas tillbaka i slechten, men mädh dhe orden att H. K. M:t schulle fuller see, hvem han det schulle gifva, rebbenet schulle knaka i lifvet på den. RP 14: 354 (1650) [jfr lt. dat em de ribben skölt im helen live knaken]. — jfr BI-, DORSAL-, HALS-, VERTEBRAL-REVBEN. — särsk.
a) anat. i uttr. äkta, förr äv. hårt l. fast l. sant l. värkligt l. långt revben, om revben som ingår i de (hos människan sju övre) revbenspar vilka medelst brosk äro förbundna med bröstbenet; äv. (i uttr. äkta revben) om sådant revben hos benfiskar som icke utgör en senförbening (motsatt: birevben); vanl. i pl. De 7. förste (revbenen) kallas hårda refben. Rosenstein Comp. 64 (1736). De fasta .. refben. Möller (1790). De långa el. öfra refbenen. Weste (1807). De s. k. .. ”sanna” refbenen. Wretlind Läk. 2: 22 (1894). Verkliga refben. Müller LbAnat. 26 (1905). 2SvUppslB 23: 1261 (1952: äkta; hos människa). SvFiskelex. 444 (1955: äkta; hos benfiskar).
b) anat. i uttr. falskt l. oäkta, förr äv. vekt l. kort l. stackigt l. stackot revben, om revben som ingår i de (hos människan fem nedre) revbenspar vilka icke (ss. de äkta revbenen) nå fram till bröstbenet; vanl. i pl.; äv. i uttr. fritt revben, revben i det l. de (hos människan vanl. två) revbenspar som med sina främre l. yttre broskpartier sluta(r) fritt i bålen; förr äv.: falskt revben; vanl. i pl. Vecke refben. Rosenstein Comp. 64 (1736). Tryckning ock Spänning under de korta Ref-benen. Ribe PVetA 1740, s. 12. Stackote refben. Lind (1749). De fria eller stackiga refben. Möller (1790). Oäkta revben. Broman MännKropp. 1: 89 (1934). Fria revben. Därs. Falska .. revben. 2SvUppslB 23: 1262 (1952).
c) (†) om kotlett med fastsittande (stycke av ett) revben. Söta små Reefbeen, hwilket kallas Cotteles, de måste wara wäl bultade, i Miöhl och Miölck, hooprört som een tiock Gredda, och steek dhem så i een Panna. Rålamb 14: 73 (1690).
d) (†) i uttr. klå revbenen på ngn, ge ngn stryk, prygla ngn. Om jag tager en käpp, så skal jag visserligen klå ribbenen på eder. Lagerström Molière Gir. 67 (1731).
e) (mera tillf.) i uttr. som beteckna bröstet l. hjärtat hos människan, uppfattat ss. säte för själen, särsk. för känslorna; jfr BRÖST 3 c. (Greker o. romare) kunde åtminstone blifva varma inom refbenen vid tanken på ett fosterland. Thomander Pred. 2: 509 (1849). Du måtte bestämt längta efter mig en liten smula i eftermiddag, jag känner mig så lustig under revbenen. Strindberg TjqvS 4: 185 (1876).
f) (i sht i vitter l. högre stil) i bildl. uttr. som beteckna ngn l. ngra ss. nära sammanhörande med ngn (särsk. gm blodsfrändskap) l. ss. utgående från ngn o. d., ofta med anknytning till berättelsen i 1Mos. 2: 21—22 om hur Gud skapade kvinnan av ett revben som han tagit från mannen (jfr språkproven från 1529 o. 1917 sp. 1625); särsk. i uttr. (ett) revben i l. ur ngns sida. Döden med sin torra hand, / I trenne liufwa ächta band, / Ehr trenne refben brutit (dvs. har berövat er tre hustrur). Brenner Dikt. 1: 144 (1700, 1713); jfr slutet. Hela Jesu sinne växe och förkofres och segre i Eder och mig och allom, som villia blifva ref-ben i hans sida! Rosén SkrBref 254 (1741). Katrina (omfamnande sonen). Du refben, slitet ur din moders sida. Börjesson E14Son 51 (1847). Frithiof är från början till slut personifieringen av Tegnérs trots, ett revben ur hans sida. Böök Tegnér 200 (1917). särsk. (tillf., skämts.) övergående i bet.: (ngns tillkommande) hustru. En stackars karl, / Som bäfvande, oviss, sitt refben söker. Braun Dikt. 2: 137 (1838).
g) i utvidgad anv., om ngt som i ngt avseende liknar l. erinrar om ett revben; vanl. i pl., särsk. om ngt som bildar stommen l. skelettet i ngt (t. ex. spant i en båt, pelare o. d. i en byggnad); stundom äv. om ngt abstrakt som tänkes ss. stödjande l. upprätthållande ngt (jfr PELARE 1 d). Den okunnoge verldens begge stora Refben — Lettjan och Herraväldet. CAEhrensvärd Brev 2: 64 (1795). Bomben templets refben bröt. Sander Dikt. 3 (1870). Stödd mot ett af arkens väldiga refben, bildadt af en jätteask, stod .. (Ahasverus) der. Rydberg Dikt. 1: 172 (1877, 1882). Kärror, som istället för skrof hade två par nedåt buktade refben af björkstammar. TurÅ 1910, s. 365. Röd frack med gyllene ”revben”. SvD(A) 1930, nr 238, s. 12; jfr KNÄPP-SNÖRE. Hägg Örl. 90 (1943).
-STYCKE, se B.
B: REVBENS-ANDNING. [jfr t. rippenatmung] om andning som sker gm att de mellersta o. nedre revbenen sättas i rörelse, medan de två översta revbensparen o. nyckelbenen förbliva mer l. mindre orörliga (motsatt: nyckelbensandning o. mellangärdsandning); numera bl. (mera tillf.) allmännare: andning som sker gm rörelser av revbenen, varigm bröstkorgens kavitet ökas o. minskas, kostal andning (motsatt: mellangärdsandning l. bukandning); jfr bröst-andning. Svahn LbMuntlFöredr. 19 (1903). —
-BANA, r. l. f. (numera bl. tillf.) om var o. en av ett antal (kortare) banor (järnvägar) som från sidorna ansluta sig till en större järnväg, tvärbana, uppsamlingsbana; anträffat bl. i pl.; jfr revben g o. -system(et). SvD 1899, nr 299, s. 2. —
-BROSK. (-ben- 1859. -bens- 1778 osv.) anat. om vart o. ett av de brosk(partier) som befinna sig i de främre ändarna av revbenen o. förbinda dessa med bröstbenet l. med varandra. Hernquist Hästanat. 33 (1778). (Broman o.) Hjortsjö MännRör. 147 (1952). —
-BROTT. jfr brott I 1. Lind (1749; under rippen-bruch). Efter en kraftig stöt eller sammanpressning av bröstkorgen kunna ju lätt revbensbrott uppkomma. Westergren LungSj. 171 (1932). —
-BYGGNAD. särsk. (numera bl. tillf.) bildl., om ngt som bildar ”skelettet” l. ”revbenen” (se revben g) i ngt; jfr ben-byggnad slutet. Jordens gömda krafter, / Som hennes refbensbyggnad styrka ge. CGStrandberg 81 (1855). De outrotliga klasserna och yrkena (äro) ett samhälles refbensbyggnad. Wirsén i 3SAH 14: 202 (1899). —
-BÅGE. [jfr t. rippenbogen] anat. om vart o. ett av de båda bågformiga, av de nedersta revbensparen bildade partier som bilda bröstkorgens nedre kant l. gräns; jfr -rand 2. Hallin Hels. 1: 377 (1885). Från vänstra revbensbågen går grovtarmen nedåt till lilla bäckenet, där den övergår i ändtarmen. Svartz MatsmältnSj. 97 (1932). —
-FÅRA, r. l. f. (-ben- 1859. -bens- 1874 osv.)
1) (numera bl. tillf.) fåra som framträder på kroppens utsida (särsk. på djur) mellan två revben l. revbensbrosk. Sjöstedt Husdj. 1: 50 (1859).
2) [jfr nylat. sulcus costalis] anat. fåra längs nedre kanten av ett revbens insida. Hartelius Anat. 27 (1874). —
-FÖRBINDELSE. anat. revbens (led)förbindelse med ryggkotor l. bröstben; stundom äv.: förbindelse (se d. o. 1 b) som utgöres av ett revben. Broman MännRör. 60 (1922). BokNat. Liv. 211 (1951). —
-HALS. [jfr nylat. collum costæ] anat. om den smala del av ett revben som ligger närmast revbenshuvudet. Hartelius Anat. 151 (1874). —
-HUVUD. [jfr nylat. capitulum costæ] anat. om den förtjockade bakre delen av ett revben (som hos flertalet revben gm två ledytor är förbunden med två närliggande kotor). Hernquist Hästanat. 12 (1778). —
-HÅLLARE, r. l. m. [jfr t. rippenhalter] (numera knappast br.) anat. om var o. en av de muskler som gå mellan halskotornas tvärutskott o. första o. andra revbenet. Hartelius Anat. 80 (1867). Müller LbAnat. 129 (1905). —
-HÖJARE, r. l. m. anat. muskel som tjänar (l. ansetts tjäna) att höja revbenen; jfr -lyftare, -sänkare. Broman MännRör. 185 (1922). 3NF 1: 953 (1923). —
-KNOTA, r. l. f. (†) ryggkota som står i ledförbindelse med revben; jfr -kota. Nordforss (1805). Weste (1807). —
-KNÖL. (numera bl. tillf.) anat. = -tuberkel. Florman Anat. 1: 293 (1823). Müller LbAnat. 26 (1905). —
-KORG. (mera tillf.) (skelett av) bröstkorg. Öberg Makt. 2: 99 (1906). Under blocken låg vita, multnande ben, huvudskallar och revbenskorgar. Moberg Invandr. 422 (1952). —
-KOTA, r. l. f. [jfr nylat. vertebra costalis] (†) anat. hos fisk: ryggkota som står i ledförbindelse med revben; jfr -knota. Florman Anat. 1: 307 (1823). —
-KROPP. [jfr nylat. corpus costæ] (mindre br.) anat. om den mellersta (o. längsta) delen av ett revben. Müller LbAnat. 29 (1905). —
-KÖTT. (numera bl. tillf.) kött l. köttstycke (av slaktdjur l. vilt) som innehåller ett l. flera revben; jfr -stycke. Sjöberg Singstock 125 (1832). —
-LED, r. l. m. anat. led mellan revben o. ryggkotor l. mellan revbensbrosk o. bröstben. Hartelius Anat. 42 (1867). —
-LIGAMENT. anat. om vart o. ett av de ligament som förbinda revbenen med ryggkotorna l. bröstbenet l. med varandra; jfr -band. TySvOrdb. 1948 (1932). —
-LYFTARE, r. l. m. [jfr t. rippenheber, nylat. levator costæ] (numera mindre br.) anat. särsk. om var o. en av ett antal (hos människan 12) muskler som sträcka sig från nedersta halskotans o. bröstkotornas tvärutskott till övre randen av de nedanför liggande revbenen o. som anses vara värksamma vid kotpelarens sidoböjning, sträckning o. vridning (tidigare uppfattade ss. lyftmuskler för revbenen). Hernquist Hästanat. 33 (1778). Müller LbAnat. 121 (1905). —
-MELLANRUM~102, äv. ~200. anat. (med muskelvävnad uppfyllt) mellanrum mellan två revben. Första, andra osv. revbensmellanrummet, mellanrummet mellan första o. andra, resp. andra o. tredje osv. revbenet (uppifrån räknat). Hartelius Anat. 199 (1893). Den andra hjärttonen .. höres bäst i andra revbensmellanrummet. Broman Männ. 1: 143 (1925). —
-MUSKEL. anat. om var o. en av ett antal muskler som äro fästa vid revbenen o. äro värksamma bl. a. vid andningen. Hernquist Hästanat. 34 (1778). Svenson Sinnessj. 38 (1907). —
-MÖNSTRAD, p. adj. (tillf.) om klädesplagg: försedd med ett stickat l. sytt o. d. mönster som liknar ett antal revben; jfr revben g. Sådana ”revbensmönstrade” tröjor som de turkisk-persiska kurderna använder. Dahl Forbes Kvinn. 121 (1935). —
-PLÅT. [jfr t. rippenplatte] zool. om var o. en av de i ryggskölden hos vissa sköldpaddor ingående plåtar som befinna sig mellan randplåtarna o. ryggplåtarna o. som täcka revbenen, sidoplåt. Lönnberg RyggrDj. 3: 3 (1915; hos kärrsköldpadda). —
-PUCKEL. [jfr t. rippenbuckel] (numera föga br.) med. vid skolios: puckel uppkommen gm abnorm utbuktning av ena sidans revben (bakåt l. framåt). Wide MedGymn. 391 (1896). —
1) revbens (övre l. undre) kant l. rand. Florman Anat. 1: 322 (1823). Öfre refbensranden är afrundad, den undre är skarp. Müller LbAnat. 26 (1905).
2) om bröstkorgens nedre kant l. gräns. Berlin Lrb. 13 (1880). Mjälten är vidare förstorad (vid gulsot) och skjuter ner nedanför vänstra revbensranden. Lindbom BlodSj. 320 (1937). —
-RASPATORIUM. [jfr t. rippenraspatorium] kir. raspatorium avsett för revbensoperation. KatalStille 1926, s. 55. —
-RESEKTION. kir. avlägsnande gm operation av (en del av) ett l. flera revben. LbKir. 1: 473 (1920). —
-SPJÄLL, se d. o. —
-SPÄRR. kir. (medelst skruv reglerbar) spärrhake använd för att hålla isär (l. vidga mellanrummet mellan) revben vid operation. SvLäkT 1935, s. 1135. —
-STEK. [jfr d. ribbenssteg, t. rippenbraten] (numera knappast br.) stek av revbensstycke. ÖoL (1852). Quennerstedt StrSkr. 2: 12 (1919). —
-STYCKE. (-ben- 1736. -bens- 1832 osv.) [jfr d. ribbensstykke, t. rippenstück] (numera bl. mera tillf.) särsk.: köttstycke som innehåller ett l. flera revben; revstycke. Man tager ett tiockt refbenstycke (av oxe), och steker för sachta glöd. Broocman Hush. 6: 43 (1736). Refbensstycke af Får. Sjöberg Singstock 59 (1832). 2SvUppslB 23: 1262 (1952; av svin). —
-SYSTEM(ET). (i fackspr.) om det system för utbyggnad av en stad som karakteriseras av att ett antal tvärgator småningom bildats till en (central) huvudgata; jfr revben g. Rig 1920, s. 193. —
-SÄNKARE, r. l. m. anat. muskel som tjänar att sänka revbenen; motsatt: revbenshöjare. Broman MännRör. 187 (1922). —
-TUBERKEL. [jfr nylat. tuberculum costæ] anat. på revbenshalsens sida belägen knöl försedd med ledyta som ledar mot motsvarande kotas tvärutskott; jfr -knöl, -utskott. Müller LbAnat. 27 (1905). —
-TÅNG; pl. -tänger. i sht kir. tång avsedd för avklippning av revben; jfr -sax. (Nilgäddans) kropp skyddas af ett benhårdt fjällpansar, som endast med tillhjelp af s. k. refbenstång — kanske närmast påminnande om en stark trädgårdssax — kunde öppnas. SD(L) 1902, nr 40, s. 5. KatalStille 1926, s. 79. —
-VATTENÖDLA~1020. [jfr t. rippenmolch] zool. den på Pyreneiska halvön o. i Marocko levande vattenödlan Molge waltli Michah., kännetecknad av att revbenens spetsar sticka ut genom en rad hudvårtor på kroppssidorna o. tjänstgöra ss. ett slags skyddsvapen. 1Brehm III. 1: 166 (1876). —
-VINKEL. [jfr t. rippenwinkel, nylat. angulus costæ] anat. krök l. böjning som ett revben bildar nära revbenstuberkeln. Florman Anat. 1: 317 (1823).
Spalt R 1624 band 22, 1958