| Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
1) (i fackspr.) (utvändigt) bekläda (ngt) med sten, tegel, murvärk, timmer o. d.; särsk. (om ä. förh., bef.): bekläda (en fästningsvall o. d.) med sten, tegel osv.; förr äv.: infodra (ugn o. d.) med (eldfast) murvärk o. d.; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; ss. vbalsbst. -ing äv. konkret, om beklädnad av sten, tegel osv. Carl XII Bref 438 (c. 1695). En reverterad vall. 2RA 3: 812 (1734). Ugnens botten, eldhvalfvets gångar och dragrör samt eldstäder reveterades tillräckligt med eldfast tegel ifrån Helsingborg. VetAH 1815, s. 64. Träd- och Korsverkshus, som utvändigt äro helt och hållet reveterade med Tegel och invändigt till mellantak och väggar rappade. SPF 1832, s. 325. (En artillerist) grep krampaktigt i reveteringen (på bröstvärnet) för att ej hasa ned. Topelius Fält. 3: 308 (1858). 2UB 1: 90 (1897). — jfr OREVETERAD.
2) [specialanv. av 1] i sht byggn. bekläda (trävägg o. d.) med murbruk l. puts (varvid rörmattor l. tegelplattor o. d. vanl. först påspikas, för att murbruket skall fästa bättre), överdraga (ngt) med puts, putsa, rappa; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; ss. vbalsbst. -ing äv. konkret(are). Palmstedt Res. 15 (1778). Husen (i Karlstad) äro af sten eller reveteradt trä. Höjer Sv. 1: 506 (1875). Så trängde rök fram ur fönstren på huvudbyggnaden, vars revetering slets bort i stora flak av de kraftiga vattenstrålarna från flera sprutor. Johansson RödaHuv. 2—3: 312 (1917). En sorts tunna ribbor som engelsmännen använde vid revetering av hus. De Geer Bergsl. 79 (1951). — jfr OREVETERAD.
B: REVETERINGS-FABRIK. fabrik som framställer reveteringsmattor o. d. SvD(A) 1921, nr 108 A, s. 1. —
(1) -MASSA. (†) massa (se massa, sbst.2 1 a α) varmed insidan av en smältugn o. d. beklädes, infodringsmassa. PT 1895, nr 43 A, s. 1. —
-MATTA, r. l. f. matta av vassrör (sammanflätade med tunn järntråd l. inflätade i nät av järntråd) som spikas på en trävägg o. d. ss. fäste för puts vid revetering; i fråga om ä. förh. äv. om liknande matta av fyrkantiga trälister. TT 1894, Byggn. s. 70. HantvB I. 4: 258 (1936). —
(1) -MUR. mur som bildar gränsen för o. stöder en jordvall o. d. (t. ex. en fästningsvall l. en banvall), beklädnadsmur, klädmur. Arbin PVetA 1783, s. 45. SJ 2: 99 (1906). —
-PINNE. (förr) var o. en av ett antal i en trävägg o. d. inslagna korta träpinnar använda ss. fäste för puts vid revetering. VGR 1805—06. SFS 1896, nr 28, s. 15. —
-PLATTA, r. l. f. tunn, vanl. räfflad tegelplatta som tillsammans med andra av samma slag spikas på en trävägg o. d. ss. fäste för puts vid revetering. SFS 1911, nr 80, s. 81. —
-RIBB. (i sht förr) koll., om ribbor av gran l. furu som spikas på en trävägg o. d. ss. fäste för puts vid revetering; jfr latta anm. HbSkogstekn. 490 (1922). —
-STICKA, r. l. f. (i sht förr) ribba av gran l. furu använd tillsammans med andra av samma slag ss. fäste för puts vid revetering; jfr -ribb. HandInd. 439 (1926). —
(1, 2) -TEGEL. tegel använt vid revetering; särsk. till 2, om reveteringsplattor. VetAH 1805, s. 222. Hofrén Herrg. 319 (1937). —
(1, 2) -ÄNDAMÅL~002, äv. ~200. i uttr. för reveteringsändamål. Vassrör lämpliga för reveteringsändamål. Östergren (cit. fr. 1917).
Spalt R 1648 band 22, 1958