| Publicerad 1959 | Lämna synpunkter |
RUBBNING rub3niŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
särsk.
1) motsv. RUBBA 3; om handlingen att ngn rubbar ngt l. om förhållandet att ngn l. ngt rubbas l. flyttas l. ändras o. d. At fast, tett och fri för siunckning och rubbning för vattnets tyngd skull festa (dock-)portarna. Swedenborg Res. 64 (1736); jfr c. Sahlstedt (1757). Utan att någon minsta rubbning i anletsdragen hade förrådt (dödens inträdande). Leopold 5: 533 (1822). Rubbning af det för rörelsens verkställande beräknade afstånd .. skulle göra rörelsen overkställbar. Ling Regl. 46 (1836). Ej minsta rubbning än blef spord / Af sybehör och arbetsbord (i den avlidna gamla mormoderns rum). Wirsén Dikt. 37 (1876). — särsk.
a) geol. motsv. RUBBA 3 a; om förskjutning av (bärgarts)lager o. d. En rubbning i berget. VetAH 1745, s. 125. (De kambrisk-siluriska) Lagren hafva visserligen .. (i Skåne) icke varit underkastade andra rubbningar än sådana, som stå i samband med förkastningar. Nathorst JordH 646 (1892). jfr SKIKT-RUBBNING.
b) (i sht i fackspr.) motsv. RUBBA 3 b; om störning l. (åstadkommande av) avvikelse i en kropps (särsk. himlakropps l. projektils) rörelse; perturbation. Rubbningar .. ifrån den elliptiska rörelsen (hos planeterna). Melanderhjelm Astr. 1: 356 (1795). Kulornas spridning kan bero af .. rubbningar i kulans bana. EldhandvSkjutsk. 1: 37 (1876).
c) motsv. RUBBA 3 d; om flyttning av ngt från dess rätta l. bestämda l. lagstadgade plats l. om handlingen att bringa ngt l. förhållandet att ngt bringas ur dess rätta läge; i sht förr äv. i utvidgad anv., övergående i bet.: åvärkan l. förstöring o. d. Blifvandes den som något lass, utom Tullbetjenternes tilsägelse och öfvervaro upbryter, skyldig til ansvar och plikt, som lagen för sigillers rubbning påbjuder. PH 8: 180 (1766). Etsade Ritningar skola .., utan rubbning, kunna uthärda den hetta, som är nödig vid Qvicksilfrets afrökning ifrån det inlagde Gulldamalgamet. Rinman JärnH 817 (1782). Med förvåning upptäckte .. (skolpojken), att hans högst dyrbara lingonsylt hade undergått en märkelig rubbning (emedan kamraterna snattat av den). CFDahlgren 4: 126 (1831).
d) (†) om persons bytande av vistelse- l. bostadsort l. om förflyttning av (invånarna i) en stadsdel; (för)flyttning; jfr RUBBA 3 c, e. Förstaden Haga (i Gbg) .., hwilken förstad af fästningen altidh af Rubningh är underkastad. Södergren BeskrHistKartv. 9 (i handl. fr. 1696); jfr: Bebyggarna (av Hagaområdet i Gbg) voro uttryckligen underkastade en frivillig ”rubbning” och avröjning i händelse av krig. Wulff 80År 20 (1926). Besväras med rubbning och flyttning på sin höga ålderdom. HT 1917, s. 27 (1761).
2) oeg. l. bildl., motsv. RUBBA 4. Schmedeman Just. 895 (1685). Utan rubbning af vänskap med Ryssland. Höpken 2: 65 (1746). De gamle Texternes rubbning. Björnståhl Resa 1: 336 (1772; i fråga om textkritik). Utan störande rubbningar utifrån fortgick utvecklingen af rättsväsendet. Hildebrand Statsförf. 50 (1896). Världsomfattande rubbningar i näringslivet. Wigforss Minn. 2: 362 (1951). — jfr SAMHÄLLS-, TRAFIK-RUBBNING. — särsk.
a) i sht jur. motsv. RUBBA 4 b, om ändring av ägande- l. besittningsrätt. Rubbningen är en åtgärd, hvarigenom i refboken .. omföres från en till annan persons namn det jordtal, som .. öfvergått från den förres till den sednares ego efter jordens sticksättning. BtRiksdP 1875, I. 1: nr 27, Bil. 3, s. 5. Rubbning av besittningsförhållandet. SvJuristT 1937, s. 749.
b) (numera bl. tillf.) motsv. RUBBA 4 d, om handlingen att bryta (mot) ngt (t. ex. fördrag, testamente). Et Testamentes rubbning. Lind (1749). Det som skett, var en rubbning af fördraget, och en förevändning till krig. Höijer Thukyd. 1: 174 (1831). Jordägaren är .. ej skyddad emot rubbningar af jordlegoaftalet genom arrendatorns förvållande. LAHT 1902, s. 58.
c) motsv. RUBBA 4 e, om sjuklig förändring av ett organs funktion(er) l. av en fysiologisk process o. d.; jfr 4. En enkel rubbning i organernas functioner, eller vissa functionella rubbningar, stående i directa förhållanden till vissa organiska læsioner. Hygiea 1839, s. 9. Skadas sköldkörteln hos en ung människa, uppstå svåra rubbningar. Bolin KemVerkst. 84 (1942). jfr DIGESTIONS-, FUNKTIONS-, HÄLSO-, HÖRSEL-, JÄMVIKTS-, KÄNSEL-, MENSTRUATIONS-, NUTRITIONS-, NÄRINGS-, OMSÄTTNINGS-, SEKRETIONS-, SENSIBILITETS-, SPRÅK-, TAL-RUBBNING.
3) motsv. RUBBA 5: störning l. irritation l. besvär; numera nästan bl. (mera tillf.) om störning av ngns sinneslugn l. själsliga jämvikt (o. företrädesvis med bestämning angivande sinneslugn osv.). Frågorna tycktes icke åstadkomma någon rubbning i hans lugn. (Sv.) Rubbning .. (eng.) Molestation. Serenius (1741). Behofvet är ett ont, en brist, en nöd, gjör oro, en ohvila, en rubbning. CAEhrensvärd Brev 2: 76 (1795).
4) motsv. RUBBA 6; om (mer l. mindre sjuklig) förändring av själsvärksamheten; stundom liktydigt med: sinnessjukdom; äv. (i sht skämts.) hyperboliskt. Lind (1749). En sinnessjuk, hvars rubbning hufvudsakligen bestod i den fixa idéen, att (osv.). Hygiea 1839, s. 350. Sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten. SFS 1924, s. 515. Tänk om någon beställning av hennes möjligtvis av någon anledning eller rubbning i värdinnans räknehuvud debiterats på Harriet? Aronson Medalj. 170 (1935). Nervösa rubbningar och sjukliga själstillstånd. Nyberg i 3SAH LXII. 2: 9 (1951). — jfr MINNES-, NERV-, SINNES-, SJÄLS-RUBBNING.
Spalt R 2721 band 22, 1959