Publicerad 1960   Lämna synpunkter
RUTIL rɯti4l l. ru-, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. -th-)
Etymologi
[jfr t. rutil, eng. o. fr. rutile; till lat. rutilus, rödaktig, gulröd, röd, sannol. till stammen i ruber, röd (jfr RISOLL, RUBIN, RUBRIK). — Jfr RUTILISM]
miner. ett rött l. brunrött, tetragonalt kristalliserande mineral som väsentligen består av titandioxid; äv. om trådliknande, raka band av detta mineral, insprängda i andra mineral. Berzelius Brev 9: 120 (1815). Bergkristaller med rutiler. Form 1952, s. 71.

 

Spalt R 3166 band 23, 1960

Webbansvarig