| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RYNKA ryŋ3ka2, sbst.1, f.; best. -an; pl. -or.
1) (starkt vard.) flicka. SocDem. 1893, nr 165, s. 2. Grabben går efter väggen kring, / träffar sin fjälla i rynkornas ring. Strix 1898, nr 17, s. 3. Därs. 1900, julnr s. 17.
2) (vard., mera tillf.) kvinna med rynkigt ansikte, gumma. Bredvid mig sitter käringen, en gammal rynka — du milde Gud, så gammal hon ser ut. Nilsson Kabb. 122 (1916).
Spalt R 3373 band 23, 1960