| Publicerad 1962 | Lämna synpunkter |
RÖKIG rø3kig2, förr äv. RÖKOG l. RÖKOT l. RÖKUG l. RÖKUT, adj. -are. adv. -T.
a) om eld(slåga) l. ljus l. oljelampa o. d.: som ger ifrån sig (mycket) rök l. ryker, rykande. Adlerbeth Æn. 155 (1804). En rökig lampa. Sundén (1888). Det brann röda, rökiga eldar ute på Tunåsen. Asplund Stud. 186 (1912). En rödaktig, rökig låga. Zilliacus VandrÅr 1: 108 (1920). Det rökiga talgljuset. Andersson KinPingv. 17 (1933).
b) (i vitter stil, numera bl. tillf.) om formation i luften: som består av rök. Elden blossar, skickande upp åt höjden Rökiga hvirflar. Adlerbeth HorOd. 158 (1817). Der pustar en ångbåt — en rökig rand / Betecknar hans kurs ibland jakter och skutor. Snoilsky 1: 108 (1869). Nyblom Hum. 144 (1874).
c) om luft l. lokal l. stad o. d.: fylld av rök. Wår halmotta, rökiotte och fallande (dvs. fallfärdiga) hws. PErici Musæus 5: 294 b (1582). Atmosferen (i London) blir altid rökig. Geijer Brev 32 (1809). I en rökig storstad. Bolin VFöda 389 (1934). I den rökiga och spritdoftande lokalen har stamgästerna bänkat sig. Bergman i 3SAH LXI. 2: 184 (1950).
d) om tak l. vägg l. föremål o. d.: som varit utsatt för l. (miss)färgats av rök, nedrökt; förr möjl. äv. i utvidgad anv.: ful l. dålig. En hop gambla rökutte polyxer. Brahe Kr. 36 (c. 1585; i yngre handskrifter: råstiga). Det rökiga taket. Adlerbeth Buc. 79 (1807). Slottskyrkan är prydd med fanor, rökiga, blodiga, trasiga fanor. Strindberg SvÖ 2: 323 (1883).
e) (numera mindre br.) om mat(varor) o. d.: som tagit åt sig röksmak, som smakar rök; äv. om smak: som erinrar om rök l. ngt rökt; jfr RÖKA, v.2 1 d γ slutet. (Man skall) låta .. widh en lijten Eeldh thetta kokas tilsamman, så at thet intet blijr rökogt. Salé 116 (1664). ZTopelius (1855) hos Vasenius Top. 3: 514 (om te). Utmärkt whisky, sade Antonsson, lagom rökig och bra! Engström 1Bok 41 (1905). Maté har .. en .. rökig smak. Jönsson Gagnv. 208 (1910). Det sliddriga, rökiga killingsköttet! Ahrenberg Männ. 5: 59 (1910). Maten smakar rökigt. Cannelin (1939).
f) som till utseendet erinrar om rök; icke fullt genomskinlig; grumlig, oklar; om färg- (nyans) äv.: rökfärgad (särsk.: gråbrun). Then Rödhe färghan synes, när molnet hafuer i sigh en rökiott fuchtighet, som är beblandat medh en Iordesk förbränd dimbe. Forsius Phys. 124 (1611); jfr 2 a. Färgen (hos bärgkristaller) är ej altid enahanda, utan ibland violet (amethist), brungul (hyacinth), gul (Bohmisk topas), rökig (röktopas), blåaktig (vattensaphir) (osv.). Bergman Jordkl. 1: 235 (1773). Diamantens relativa värde .. minskas betydligt när den är rökig, d. v. s. ej fullkomligt genomskinlig eller fläckig. Almström KemTekn. 1: 187 (1844). (En viss svamp är) liksom rökigt grågul el. rödgulaktig. Krok o. Almquist Fl. 2: 298 (1917).
2) (numera bl. i a o. b) motsv. RÖK, sbst.2 2: fylld av ångor o. d. (T.) dampfficht, (sv.) qvalmig, rökig, qväftig. Lind 1: 510 (1749). — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) om luft: fylld av solrök, disig; äv. i utvidgad anv., om tid på dagen: kännetecknad av dis, disig. År 1754, d. 22 Jun. och 28 Jul. var luften rökig. VetAH 1767, s. 92. I tidig rökig gryning finner han sin död. Ruin SjunknH 19 (1956).
b) (mera tillf.) om skummande vatten o. d.: som yr omkring i form av fina stänk. Norlind Hell 1: 70 (1912).
c) om syra: rykande. Bomull och asbest tjente såsom filtreringsanstalt (vid beredning av kvävgas), att qvarhålla den rökiga fosforsyrligheten. Berzelius ÅrsbVetA 1834, s. 108.
3) [bildl. anv. av 1 o. 2 (motsv. RÖK, sbst.2 6 c); jfr DIMMIG 5 a slutet] (i vissa trakter, vard., numera föga br.) oklar l. oredig i huvudet av starka drycker, (en smula) onykter l. berusad, ”sned”. Jag känner mig liksom lite rökig af det myckna drickandet. Blanche Posit. 78 (1843). Brandvakten antog att den högljudde gubben var onykter eller åtminstone något ”rökig”. Wulff 80År 155 (1926). Cannelin (1939).
Spalt R 4404 band 23, 1962