| Publicerad 1965 | Lämna synpunkter |
SARG sar4j, äv. sar4g (sarg (med hårt) g Weste; sárrj Dalin), sbst.3, n.; best. -et.
1) (†) motsv. SARGA, v.2 1 (o. 2, 3): handlingen att sarga, sargande. Sahlstedt (1773). Det blef ett slagtande, ett sarg med knifvar. MarkallN 2: 200 (1821).
2) (föga br.) i konkret anv. av 1: (gm sargande erhållet) blödande (ytligt) sår. (Hunden var) Omlindad kring huvud, hals och framben, med sju elaka sarg och ett väldigt jack förutom det slitna och hopsydda örat. Berg Lab. 153 (1933).
3) [jfr 1] (i vissa trakter, ngt vard.) motsv. SARGA, v.2 4: kält, tjat, gnat, ständigt smågrälande. Sahlstedt (1773). Hennes förra man war död af stryk och sarg. / Han feck ibland en trumph af grytsker (dvs. grytskedar), wedträ, pannor; / Det war hans rastedag, då han slapp fri med bannor. Livin Kyrk. 125 (1781). (Misslyckad mat har) mången Hustru wållt af Mannen hot och sarg. VexiöBl. 1810, nr 48, s. 4. Det är ett evinnerligt sarg. Weste FörslSAOB (c. 1815). Östergren (1937).
Spalt S 1180 band 24, 1965