| Publicerad 1965 | Lämna synpunkter |
SARGA sar3ja2, äv. sar3ga2 (sa`rga (med hårt) g Weste; sàrrja Dalin; i högtidligt föredrag höres stundom g uti .. sarga. Rydqvist SSL 4: 358 (1870)), v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING, -ELSE (†, Lind (1749)); jfr SARG, sbst.3
1) med avs. på person l. djur (l. kroppsdel): såra (ngn l. ngt); utom arkaiserande i högre l. vitter stil numera bl.: tillfoga (ngn l. ngt) flera blödande (men ytliga) sår med ett skarpt l. trubbigt föremål, tillfoga (ngn l. ngt) flera små (skär)sår l. hugg l. stick så att (ytliga) delar av kroppen trasas sönder, rispa, riva, rista, söndertrasa; äv. refl.; äv. med adjektivisk predikatsfyllnad l. adverbiell bestämning l. objekt betecknande resultatet; äv. abs.; äv. i p. pf. l. p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (Rövarna) clädde aff honom och sarghade honom. Luk. 10: 30 (NT 1526). Iach sågh itt vthaff .. (det sjuhövdade vilddjurets) huffuudh så som thet wore sarghat till döödz. Upp. 13: 3 (Därs.; Bib. 1917: sårat). Itt skarpt och sargande swerd. LPetri 2Post. 294 b (1555). Garnisonen .. är (efter ett misslyckat utfall) igen indrefwen med förlust af någre 50 döde, och månge sargade. OSPT 1686, nr 9, s. 2. Blir .. (den tibetanske munken som låtit mura in sig) icke galen, rusar han icke upp för att sarga sitt trötta huvud blodigt mot skarpa stenar i grottans mur? Hedin ScoutL 168 (1913). Såren, som käppsprötens hullingar sarga i mankens kött (på tjuren vid en tjurfäktning). Lagergren Minn. 3: 437 (1924). Dervischer i extas brukade kasta sig under ryttarnas galopperande hästar eller sargade sig med svärd och uddvassa spikar. Därs. 5: 155 (1926). — jfr FÖR-, SÖNDER-SARGA. — särsk.
a) i ordspr. Thet som sargar, thet warnar. Balck Es. 196 (1603). Bättre sargad aff sin wän, än kyst aff sin owän. Grubb 71 (1665).
b) om djur: med tänderna l. klorna tillfoga (ngn l. ngt) sår l. rispor l. skråmor; riva l. sönderslita (byte). (Det är bättre) ath tage i rhättenn tijd ett stycke aff hundenn, ähn ath hunden skulle bite och sarge enn och äten sedenn all sammen up. G1R 28: 521 (1558). (Lapparna förlora många renar gm renpesten) Varghen pläghar ock sargha och dödha. Bureus Suml. 62 (c. 1600). Höken anfaller icke blott för att stilla sin hunger, utan även för njutningen av att sarga. Lewenhaupt Sjuttiot. 147 (1937).
c) (†) med indirekt objekt o. objekt betecknande resultatet. Nils snickare hade .. sargat Anders snickare it litet sår i hoffuodet. VRP 1606, s. 132.
d) (†) ss. vbalsbst. -ande, konkret, om sår. Aff ett ringa sargande, som intet blijr wårdat, sätter mången Lijfwet til. Grubb 736 (1665).
2) (i vitter l. högre stil) med avs. på person l. ngns hjärta l. sinne o. d.: vålla (ngn l. ngt) psykisk smärta l. själsligt lidande, såra, plåga, pina, tortera, martera; äv. i p. pf. l. p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. Balck Musæus T 1 b (1596). Skal jag med mine rim, dem (dvs. de sörjande anförvanterna) sarga yttermera. / Skal jag på wälment wis föröka deras we? Brenner Dikt. 2: 64 (1719). Ingen wänflyktighet sargar mit, wid deras ombyte, wana sinne. Tessin Bref 1: Föret. 5 (1756). Hwar hämtar den försmäktande Anden styrka, och det sargade hjertat hugswalelse? Hagberg Pred. 2: 94 (1815). Sargad af ett ursinnigt tvifvels alla sataniska marter gick jag ut. Strindberg Brev 1: 88 (1871). Ett ord, en blick, en min kunde sarga honom grymt. Hansson SlättbH 201 (c. 1885). Hjalmar Söderbergs kåserikvickhet är okynnig, graciös och spirituell, retsam men inte förgiftad, stickande men inte sargande. Bergman i 3SAH LXI. 2: 100 (1950).
3) [jfr 1] med avs. på sak: tillfoga (ngt) skador bestående av skåror, inskärningar, rispor l. revor; riva l. repa l. rispa (ngt); sönderriva l. sönderslita (ngt); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Asteropherus 68 (1609). Kläderna och en päls .. woro aldeles sargade och sönderstuckne. KKD 8: 271 (1713). Saften rinner ur den sargade barken. Hartman Naturk. 241 (1836). Ett vildt, af vinderosion och vittring sargadt, skrofligt berg. Hedin GmAs. 1: 388 (1898). Grävas .. (växterna) vid denna tid (dvs. under hösten) upp, så sargas deras rötter. Holzhausen HöstBlmr 22 (1931). De allra flesta lägger upp för året när isen börjar sarga båtarnas bordläggning. DN(B) 1959, nr 43, Bil. s. 4. jfr: Med ett gräsligt dödsskrän / Sargande luften. Wennerberg 1: 25 (1881); jfr c. — jfr SÖNDER-SARGA. — särsk.
a) bot. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om blad o. d.: som har många djupa o. oregelbundna inskärningar. (Ett sådant blad kallas) Sargat .. som uti brädden har olika inskärningar. Möller PrincBot. 34 (1755). Högsta graden af oregelbundenhet i inskärningen har ett sargadt blad. Hartman Fl. XVI (1820). Hylander NordKärlv. 1: 262 (1953).
b) skära l. hugga l. såga i (ngt) så att ytan l. kanten blir sönderriven l. trasig (på grund av att verktyget är slött l. att den som skär osv. bär sig oskickligt åt). Swålen acktas noga, at han ej af knifwar sargas. Warg 156 (1755). En hwasz knif, som intet sargar. Dens. 684. Sarga kött &c då man lägger före. Weste (1807). Den knifven är så slö att han blott sargar. Dens. FörslSAOB (c. 1815). Vid all späckning bör man vara noga med att ej sarga köttet för mycket. StKokb. 337 (1940).
c) (i vitter l. högre stil) oeg. l. bildl.: såra l. skada (ngt); fördärva l. förstöra (ngt); försvaga l. förminska (ngt); äv.: kränka (ngt); i sht förr äv. med avs. på samvete: såra, kränka; utan bestämd avgränsning från 2. När j såledhes synden emoot idhra brödher (dvs. gm att äta kött offrat åt avgudarna), och sarghen theras swaka samwet, thå synden j moot Christum. 1Kor. 8: 12 (NT 1526; Bib. 1917: såren). (Barnen böra lyda föräldrarna) j all ting, som icke förhindra och sarga Gwdz ähra. Phrygius Föret. 35 (1620). Interimisterne .. tillåta Menniskiorna jämwäl och vthi Andelige Saker en frij Wilje, doch swagh och sarghat. Schroderus Os. III. 1: 348 (1635). Ett sargat Samweet är en obootelig siuka. Grubb 643 (1665). Twå requireras hoos en Präst, Först, at han håller sin Postil i godh richtigheet, at han icke sargar Gudz Ordh för illa, sedhan (osv.). VDAkt. 1693, nr 64. Detta oupphörliga sargande af de menskliga lagarne. Rundgren Minn. 2: 236 (1871, 1883). Vår sargade tid. Ekelöf i 3SAH LXVII. 1: 38 (1958).
4) (i vissa trakter, ngt vard.) (envist o. ihärdigt) gnata, tjata, kälta, (små)gräla; äv. övergående i bet.: ständigt upprepa sig l. tala om samma sak, ”tugga om”, dels i bet.: tala l. berätta o. d. på ett monotont o. enformigt sätt, ”traggla”; äv. i uttr. sarga på ngn l. ngt; i p. pr. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.: tjatig, gnatig, monoton, långtråkig; jfr SAGGA, v.2 Jag är försäkrad på at Advocaterne sku ingen ting ha at sarga på mej. Boding Mick. 38 (1741). Sarga .. säjs fig. och fam. för: Göra många och tråkiga förmaningar, förebråelser, påminnelser. Hvad är det han går där och sargar på? Weste FörslSAOB (c. 1815). Tystnaden i helgstugan bröts blott av sargande, evighetslång läsning ur bibel och postilla. Oljelund GrRidd. 87 (1926). Så sargade han vidare genom alla de oförrätter han hade lidit. Gustaf-Janson DödlKär 162 (1953).
SARGA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32. särsk. (i vissa trakter, ngt vard.) till 4: läsa upp (ngt) i hela dess längd med monoton o. långtråkig röst. I Sverges riksdag får en talare utan avbrott sarga igenom sin manuskriptlunta. Fogelqvist ResRot 169 (1926). —
SARGA OM10 4. (i vissa trakter, ngt vard.) till 4: (ihärdigt) upprepa l. ”traggla om” l. ”tugga om” (ngt). (Läsaren) tycker .. måhända, att jag ”sargat om” samma sak mer än nödigt vore. BSandzén i Prärieblomman 1903, s. 54. —
SARGA SÖNDER10 40. till 1, 3: sarga (ngt) så att det går sönder. Berndtson (1880). jfr sönder-sarga.
(3 a) -TANDAD, p. adj. (†) om blad o. d.: ojämnt tandad l. flikig. Hartman Fl. XCV (1832). Därs. LXXXVI (1838). Hahnsson (1899).
Spalt S 1180 band 24, 1965